Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det är ju högst märkvärdigt, att han just den natten skulle vara uppe. Skulle ni nu vilja ha godheten låta oss göra en rond inomhus, mr Cunningham?»

En stenlagd förstuga förde in till köket och stod genom en hög trätrappa i förbindelse med första våningen. Den utmynnade på samma avsats som en bredare och ståtligare, från vestibulen kommande trappuppgång. Från nämnda avsats ledde dörrar till salongen och flera sovrum, bland andra dem, som begagnades av mr Cunningham och hans son. Holmes gick mycket långsamt före oss och gav ytterst noga akt på husets inredning och rummens läge. Av uttrycket i hans ansikte kunde jag se, att han »fått upp» ett »färskt spår» och likväl hade jag ej den ringaste aning om, åt vilket håll hans misstankar voro riktade.

»Min bäste herre», sade mr Cunningham med en viss otålighet, »det här är då sannerligen inte nödvändigt. Mitt rum ligger alldeles ovanför trappan — min sons tätt bredvid mitt. Ni ser själv, hur omöjligt det var för tjuven att komma hit upp utan att störa oss.»

»Det är nog säkrast, att ni gör helt om och går på nytt spår», tillade sonen med ett litet hånleende.

»Kanske — men det skulle vara snällt av er, om ni än en liten stund ville låta mig få min vilja fram. jag vill till exempel gärna se efter, i hur stor utsträckning sängkammarfönstren behärska utsikten över gårdsplanen. Det här rummet är, tror jag ni sagt mig, er sons — han sköt upp dörren — och det där är toalettrummet, i vilket han satt och rökte när bullret hördes. Vartåt vetter fönstret?»

Han gick tvärs igenom sängkammaren, öppnade dörren och tittade in i det andra rummet.

»Jag hoppas ni är nöjd nu?» sade mr Cunningham retligt.

»Ja tack — jag tror, jag sett allt, vad jag ville se.»

»Då kunna vi ju, om ni anser det nödvändigt, begiva oss in i mitt rum?»

»Ja, om det ej gör er för mycket besvär.»

Fredsdomaren ryckte på axlarna och förde oss in i sitt eget sovrum, som var högst enkelt möblerat. När vi gingo fram mot fönstret lagade Holmes så, att han och jag kommo ett litet stycke efter de andra. Vid ena sänggaveln stod ett litet nattduksbord och på detta ett fat med apelsiner och en karafin vatten. Just som vi kommit mitt framför bordet, böjde sig Holmes till min stora förvåning åt sidan och slog omkull det. Karaffinen gick i tusen bitar, och apelsinerna rullade runt omkring på golvet.

»Så du bär dig åt, Watson», sade han helt lugnt.

»Nu har du ställt riktigt vackert till på mattan.»

Jag lutade mig ner och började plocka upp apelsiner och glasskärvor, mer än väl inseende, att min vän av någon orsak önskade, att jag skulle ta skulden för det lilla missödet på mig. De andra hjälpte till och satte bordet på fötter igen.

»Hallå!» utbrast plötsligt inspektören.

»Han har väl inte gett sig i väg?»

Holmes hade försvunnit.

»Vänta här ett ögonblick!» sade Alec Cunningham.

»Enligt min åsikt är karlen litet 'vriden'. Följ med, pappa, så ska' vi se efter, varthän han gått.»

De störtade ut ur rummet, där inspektören, översten och jag stodo kvar och stirrade på varandra.

»Ta' mig tusan, tror jag inte, att mr Alec har rätt!» utropade den förstnämnde.

»Det kan ju vara en följd av sjukdomen, men jag tycker att — — —»

Meningen blev aldrig talad till slut, ty häftiga rop om hjälp skuro plötsligt genom luften. Med en