Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


darrning av förskräckelse kände jag igen min väns röst, och rusade ut på trappavsatsen. Ropen, som sjunkit ner till ett hest, oartikulerat tjut, kommo från det rum, i vilket vi först varit inne. Jag störtade genom detsamma och därifrån vidare till toalettrummet. Både den äldre och den yngre Cunningham stodo böjda över den på golvet liggande Sherlock Holmes; sonen höll bägge sina händer kring min väns hals, under det fadern tycktes vrida och bända en av hans handleder. Inom en sekund hade jag med hjälp av översten och inspektören ryckt dem bort från honom, och Holmes reste sig upp, mycket blek och synbarligen alldeles utmattad.

»Arrestera de där herrarna, inspektör Forrester!» befallde han flämtande.

»På vad grund?»

»De ha mördat sin kusk, William Kirwan.»

Inspektören stirrade utom sig av häpnad på honom.

»Å, seså, mr Holmes», sade han slutligen; »jag är säker på, att ni inte menar — —»

»Prata inte, människa — se bara på deras ansikten!» sade Holmes kort och avgörande.

Jag har mig veterligt aldrig sett någon tydligare bekännelse om skuld och brott skriven på en syndares anlete. Den gamle mannen tycktes som förlamad och tillintetgjord; hans skarpa markerade drag hade ett dystert, frånvarande uttryck. Sonen däremot hade alldeles lagt bort det ogenerade »vräkiga» sätt, som karaktäriserat honom; ett retat vilddjurs hela grymhet och hämndbegär glimmade i hans mörka ögon och förvred hans vackra anletsdrag. Inspektören sade ingenting; han öppnade endast dörren och blåste i sin visselpipa. Två av hans underlydande hörsammade kallelsen.

»Jag har inget alternativ, mr Cunningham», sade han. »Jag hoppas, att det här visar sig vara ett absurt misstag; men ni inser nog att — ja så, det ämnade ni? Släpp den! Släpp den, säger jag!»

Han slog kraftigt till med handen, och en revolver, på vilken den yngre Cunningham just spände hanen, föll skramlande ned på golvet.

»Tag vara på den där!» sade Holmes raskt och satte foten på det lilla vapnet.

»Den kommer nog att göra nytta vid rannsakningen. Men det är detta, som jag var på jakt efter.»

Han visade oss en liten tillskrynklad papperslapp.

»Resten av brevet!» utbrast inspektören.

»Rätt gissat.»

»Och var var det?»

»Där jag hela tiden trodde det skulle vara. Om ni vill ge er till tåls en stund, skall jag förklara alltsammans för er. Det vore kanske bäst, herr överste, att ni och Watson återvända hem nu; inom en timme kommer jag efter. Inspektören och jag ha litet otalt med fångarna, men jag skall säkert vara tillbaka hos er i tid för lunchen.»

Sherlock Holmes höll ord: vid ett-tiden steg han in till oss, där vi sutto i överstens rökrum. I hans sällskap befann sig en liten herre, som presenterades för mig som den mr Acton, i vars hus det första inbrottet ägt rum.

»Jag ville gärna ha mr Acton med, när jag redde ut den här saken för er», sade Holmes; »han intresserar sig också naturligtvis för detaljerna. Jag är rädd, herr överste, att ni ångrar den stund, då ni tog en sådan stormfågel som jag in i ert lugna hem.»

»Tvärtom», svarade översten hjärtligt; »jag anser det för ett stort privilegium att ha på nära håll fått studera edra metoder. Jag erkänner, att de vida