Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


överträffa mina förväntningar och att jag är ur stånd inse på vad sätt ni uppnår edra resultat. Ännu så länge har jag ej sett den minsta skymt av någon ledtråd.»

»Jag fruktar, att min förklaring skall ta bort den nimbus av hemlighetsfullhet, som svävar kring mina handlingar, men det har alltid varit min vana, att ej dölja några av mina metoder, vare sig för min vän Watson eller för någon, som har förståelse och intresse för dem. Emellertid skall jag först med er tillåtelse, herr överste, ta mig en klunk av er förträffliga konjak; jag känner mig litet knäsvag efter den behandling jag rönte därborta i toalettrummet, i synnerhet som jag på sista tiden varit mer än vanligt ansträngd.»

»Jag hoppas, att ni ej haft någon mer nervös attack.»

Sherlock Holmes skrattade muntert.

»Vi ska' tala om det där lilla 'anfallet', när dess tur kommer», sade han. »Jag skall nu i laga ordning framlägga saken för er, och visa er de olika moment, som steg för steg förde mig till målet. Genera er ej för att avbryta min berättelse, om den i någon punkt ej skulle vara fullt klar för er.

»I allt detektivarbete är det av största vikt att bland den mängd fakta, som vanligen hopar sig, kunna skilja biomständigheterna från huvudpunkterna, det väsentliga från det mindre betydelsefulla. I motsatt fall bli ens energi och ens uppmärksamhet förslösade och förskingrade, i stället för strängt koncentrerade. Från första ögonblicket var jag på det klara med att problemets lösning helt och hållet var att söka hos den lilla papperlapp, man funnit i den mördade mannens hand.

»Innan jag fortsätter min berättelse, ber jag få fästa er uppmärksamhet på det faktum, att om Alec Cunninghams framställning av händelsens förlopp vore sann, och om tjuven flytt i samma ögonblick han avlossat skottet mot William Kirwan, så kunde det tydligen ej vara mördaren, som slitit papperet ur sitt offers hand. Men om det ej varit han, så måste det ha varit Alec Cunningham själv, ty när den äldre mr Cunningham hunnit ner för trappan, funnos flera av tjänarne samlade kring den döde. Slutledningen är i sig själv enkel nog, men inspektören hade förbisett densamma, enär han utgått från den synpunkten, att dessa herrar, tillhörande grevskapets förnämsta magnater, ej alls hade något med saken att göra. Jag å min sida beflitar mig städse om att aldrig hysa några förutfattade meningar och att alltid lydigt följa den väg, åt vilken fakta tyckas peka; därför såg jag redan från början med en viss misstänksamhet på den roll, mr Alec Cunningham spelat i dramat.

»Jag undersökte på det omsorgsfullaste den lilla avrivna papperslapp, som inspektören lämnat mig, och insåg genast, att den utgjorde en del av ett mycket viktigt och för gåtans lösning betydelsefullt dokument. Här är den. Kan ni inte se, att den företer vissa egendomligheter?»

»Stilen ser mycket oregelbunden ut», sade översten.

»Ja visst», utbrast Holmes livligt, »vem som helst kan ju se, att biljetten skrivits av två personer; de ha satt dit vartannat ord var — det finns inte minsta tvivel om den saken. När jag fäster er uppmärksamhet på de kraftiga 't'na' i 'till' och 'veta' och ber er jämföra dem med samma svagt tecknade bokstav i 'kvart' och 'tolv', skall ni ögonblickligen inse, att jag har rätt. En helt kort undersökning av dessa fyra ord skall sätta er i stånd att utan minsta tvekan säga, att orden 'grinden' och 'överraskning' äro skrivna med mycket kraftig, bestämd stil, under det 'skall' och 'kanske' härröra från en betydligt svagare hand.»