Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fann det barockt och fann till min glädje, att mina slutledningar varit fullt korrekta.»

»Alldeles in i detalj korrekta!» svarade jag. »Och likväl måste jag bekänna, att jag efter din förklaring är lika förvånad som förut.»

»Det hela var en småsak min käre Watson, det försäkrar jag dig. Jag hade verkligen inte brytt mig om att för den bagatellens skull ta din uppmärksamhet i anspråk, så framt du inte häromdagen ställt dig så tvivlande gent emot min utsago. Men det börjar klarna litet, tror jag. Vad säger du om ett litet strövtåg genom London?»

Jag var trött på att sitta innestängd i vårt lilla förmak och samtyckte till hans förslag. I fulla tre timmar strövade vi omkring tillsammans, roande oss med att betrakta det ständigt växlande kaleidoskop av liv, som bildas av människoströmmens ebb och flod på Fleet Street och The Strand. Holmes karaktäristiska småprat, hans skarpa observationsförmåga och hans djärva slutledningar roade och intresserade mig över all beskrivning.

Klockan var tio, innan vi ånyo uppnådde Baker Street. Framför vår dörr höll en liten kupé.

»Såå — ekipaget tillhör en doktor — en vanlig praktiserande läkare, ser jag», sade Holmes. »Har inte haft egen praktik länge, men har redan mycket att göra. Har kommit för att rådfråga oss, inbillar jag mig. Bra, att vi inte dröjde för länge ute!»

Jag var tillräckligt bevandrad i Holmes' metoder för att kunna följa med hans resonnemang och se, att de olikartade läkareinstrument, som i sin lilla korg hängde bredvid lampan inne i vagnen försett honom med utgångspunkten för hans snabba slutledning. Vårt upplysta fönster sade oss, att det sena besöket verkligen gällde antingen Holmes eller mig. Ej så litet nyfiken på den anledning, som förmått en av mina ämbetsbröder att vid denna timme uppsöka vår bostad, följde jag Holmes in i vårt arbetsrum.

Vid vårt inträde reste sig en blek, magerlagd man med ljusa polisonger från en stol bredvid brasan. Han kunde säkerligen ej vara mer än på sin höjd trettiotre eller trettiofyra år, men hans tärda drag och sjukliga hy vittnade om ett levnadssätt, som undergrävt hans styrka och berövat honom hans ungdom. Hans sätt var blygt och nervöst, och den smala, vita hand, som han lade på kaminfrisen, när han steg upp, tillhörde snarare en artist än en kirurg. Han var elegant men enkelt klädd i svart bonjour, mörka benkläder och kulört halsduksrosett.

»God afton, herr doktor», sade Holmes glatt och vänligt. »Det gläder mig, att ni endast behövt vänta ett par minuter.»

»Ni har således talat med min kusk?»

»Nej, visst inte — det var ljuset därborta på byffén, som sade mig det. Var god och slå er ner igen! Varmed kan jag stå er till tjänst?»

»Mitt namn är Percy Trevelyan», sade vår gäst; »jag är läkare och bor på Brook Street, nr 403.»

»Är ni inte författare till en avhandling om sällsamma nervösa åkommor?» frågade jag.

Han rodnade av glädje över att se sitt arbete känt och uppskattat.

»Jag hör så sällan talas om min lilla monografi, att jag trodde ingen brydde sig om den», sade han. »Förläggarna säga, att den har alls ingen åtgång. Ni är också läkare, antar jag?»

»Ja — f. d. regementsläkare.»

»Mitt favoritstudium har alltid varit nerverna och deras sjukdomar; helst skulle jag vilja bli specialist i ämnet, men man måste naturligtvis till en början ta