vad som erbjuder sig. Det här hör emellertid ej alls till saken, mr Holmes, och jag förstår mer än väl, hur dyrbar er tid är. Faktum är, att mitt hem i Brook Street nyligen varit skådeplats för en rad besynnerliga händelser, och i kväll föreföll mig saken så betänklig, att jag ansåg mig utan uppskov böra vända mig till er med bön om råd och hjälp.»
Sherlock Holmes slog sig ner i sin länstol och tände sin pipa.
»Jag står helt och hållet till ert förfogande», sade han. »Var god och giv mig en detaljerad redogörelse för de tilldragelser, som tyckas ha oroat er och gjort er så upprörd.»
»Ett par av dem äro så triviala», sade doktor Trevelyan, »att jag nästan blygs för att nämna dem. Men saken i sig själv är så oförklarlig och den vändning händelserna tagit så högst märkvärdig, att jag skall berätta er varje den minsta detalj; sedan får ni avgöra vad som är av vikt och vad som är alldeles utan betydelse.
»Till att börja med måste jag säga er något om min egen karriär. Jag har studerat vid universitetet i London, och jag hoppas, ni ej anser mig fåfäng och egenkär, om jag säger, att mina lärare förespådde mig en lysande framtid. Sedan jag avlagt min examen, ägnade jag mig alltjämt åt vetenskapliga forskningar. Jag hade blivit underläkare vid det med Kings College förbundna sjukhuset; mina rön angående de symptom, som förekomma vid stelkramp, väckte ett visst uppseende, och slutligen lyckades jag vinna Bruce Pinkerton-priset för den avhandling om nervsjukdomar, på vilken er vän nyss häntydde. Jag vågar utan överdrift påstå, att man allmänt ansåg mig på god väg att bli en framstående vetenskapsman.
»Men hindret härför låg i min brist på nödigt kapital. Ni inser nog mer än väl, att en specialist, som önskar skaffa sig ett namn, nödvändigt måste slå, sig ner vid en av gatorna kring Cavendish Square, och där äro hyrorna ofantligt höga; huset måste möbleras på ett gediget och smakfullt sätt, och den unge läkaren måste vara beredd på att utan någon nämnvärd inkomst under flere år bestrida sina levnadsomkostnader och hålla ekipage. Så mycket pengar ägde jag ej; och jag kunde endast hoppas att genom arbete och sparsamhet bli min egen efter tio, femton år. Emellertid öppnade helt plötsligt en oväntad händelse nya framtidsutsikter för mig.
»Denna händelse var ett besök av en herre, vid namn Blessington. Han var fullkomligt obekant för mig, kom en morgon alldeles oförberett in i mitt rum och gav sig ögonblickligen in på affärer.
»'Ni är ju den doktor Percy Trevelyan, som anses vara så framstående och som nyss vann ett stort pris?' frågade han.
»Jag bugade mig.
»'Svara uppriktigt på mina frågor', fortsatte han, 'ni skall snart få se, att det ligger i ert eget intresse. Den begåvning, som erfordras för att lyckas här i livet, äger ni — har ni också den takt, som behöves?'
»Jag kunde ej låta bli att småle åt den tvära frågan.
»'Det vill jag hoppas', svarade jag.
»'Har ni några ovanor? Böjelse för starka drycker, till exempel?'
»'Men min bäste herre!' utbrast jag.
»'Ja — ni måste ursäkta mig, men det var nödvändigt att få reda på det. Varför har ni med all er skicklighet och duglighet inte satt upp egen praktik?'
»Jag ryckte på axlarna.
»'Å — seså!' sade han på sitt litet bråkiga,
