Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»En i England bosatt rysk adelsman skulle vilja taga doktor Percy Trevelyans professionella hjälp i anspråk. Under många år har han varit ett offer för kataleptiska anfall och önskar nu rådfråga doktor Trevelyan, vars specialkännedom i nervösa åkommor är väl bekant. Om doktor Trevelyan är hemma, skulle den sjuke vilja göra honom ett besök i morgon kväll kl. en kvart över sex.»

Brevet intresserade mig mycket, emedan den största svårigheten att studera stelkramp ligger däri, att sjukdomen så sällan förekommer. Ni kan därför vara övertygad om, att jag var i konsultationsrummet, när min betjänt på utsatt tid visade in patienten.

»Denne var en äldre man, lång, mager, tystlåten och med ett ytterst vanligt utseende — på intet sätt sådan, som man föreställer sig en rysk adelsman. Dess mer frapperades jag av hans följeslagare, en ung, sällsynt vacker man med stolta anletsdrag och herkulisk gestalt. Han höll sin hand under den andres arm och förde honom fram till en stol med en ömhet och försiktighet, som var riktigt rörande.

»'Jag hoppas ni ursäktar, att jag kommer med in, herr doktor', sade han på engelska, som han talade med en liten läspning. 'Denne herre är min far, ser ni, och hans hälsa är av största vikt och betydelse för mig.'

»Denna omsorg rörde mig.

»'Ni vill måhända stanna inne under konsultationen?' frågade jag.

»'Nej — inte för allt i världen!' utbrast han med en åtbörd av fasa. 'Redan som det nu är, pinas jag av tanken på den hemska sjukdomen. Om jag finge se min far under ett av de där förskräckliga anfallen, skulle jag inte kunna överleva det — det är jag säker på. Jag har ett alldeles ovanligt känsligt nervsystem. Om ni tillåter, skall jag stanna i väntrummet under det ni undersöker min far.'

»Jag hade naturligtvis ingenting häremot, och den unge mannen gick sin väg. Den sjuke och jag kommo genast i livlig diskussion; han gav mig en utförlig beskrivning på sitt lidande, och jag gjorde en massa anteckningar; han utmärkte sig emellertid ej för särdeles stor intelligens — de svar, jag fick på mina ingående frågor, voro dunkla och svävande, men jag tillskrev detta bristande kännedom om vårt språk. Plötsligt fick jag, där jag satt och skrev, ej ett ord till svar; jag vände mig om — han satt alldeles kapprak och stirrade på mig; ansiktet var stelt och fullkomligt uttryckslöst — han hade fått ett anfall av sin hemlighetsfulla sjukdom.

»Min första känsla var naturligt nog medlidande och fasa, den andra var, fruktar jag, ren professionell belåtenhet. Jag gjorde anteckningar rörande min patients puls och temperatur, prövade styvheten i hans muskler, undersökte hans reflexrörelser. Jag fann intet abnormt i hans livsfunktioner, och detta var samma erfarenhet, som jag förut haft med patienter, lidande av katalepsi. I flere dylika fall hade jag uppnått goda resultat genom att låta den sjuke inandas salpetersyrat amyl, och det här tillfället var för gott att låta gå sig ur händerna. Flaskan stod nere i mitt laboratorium; jag lät min patient sitta kvar i sin stol och sprang ner för att hämta medicinen. Jag fann den ej genast — jag letade kanske efter den tre, högst fem minuter, och gick så tillbaka igen. Döm om min förvåning, när jag fann rummet tomt och min patient försvunnen!

Naturligtvis begav jag mig genast in i väntrummet. Sonen var också borta. Ytterdörren var igendragen men ej stängd. Min betjäntpojke är nykommen och ej särdeles kvick; han passar på nere i förstugan och springer upp för att följa patienterna ut, när jag ringer från konsultationsrummet. Han hade ingenting hört —