vad som hänt var och förblev en hemlighet. Mr Blessington kom en liten stund senare in från sin promenad, men jag sade ej ett ord om saken till honom — faktum är, att jag nu en längre tid sökt ha så litet att göra med honom som möjligt.
»Nåja — jag trodde verkligen inte, att jag någonsin mer skulle få se ryssen och hans son, och därför kan ni tänka er min förvåning, när de i kväll vid samma tid som förra gången kommo inmarscherande i mitt mottagningsrum.
»'Jag vet mycket väl, att jag måste be er om ursäkt och förklara mitt försvinnande i går afton, herr doktor', sade min patient.
»'Jag blev onekligen en smula häpen, när jag såg, att ni var borta', medgav jag.
»'Saken är den', sade han, 'att när jag vaknar upp från de här anfallen, äro mitt förstånd och mitt minne alldeles omtöcknade — jag kommer inte ihåg det ringaste av vad som förut tilldragit sig. I går vaknade jag upp i ett, som det tycktes mig, främmande rum och begav mig under er frånvaro och utan att rätt veta vad jag gjorde, ut på gatan.'
»'Och när jag såg min far gå förbi dörren till väntrummet', sade sonen, 'trodde jag naturligtvis att konsultationen var slut. Det var ej förrän långt efter det vi kommit hem, som jag fick sakens ställning klar för mig.'
»'Nåja', sade jag skrattande, 'det är ju ingen skada skedd — jag kände mig bara litet ängslig och förvånad. Om ni nu vill gå in i väntrummet, skall jag fortsätta den konsultation, som i går fick ett så hastigt slut.'
»Under en god halvtimme diskuterade jag med den gamle herrn om hans sjukdom och dess symptom, och sedan jag ordinerat för honom, såg jag honom gå sin väg, stödd på sonens arm.
»Jag har redan sagt er, att mr Blessington vanligen tar sin promenad vid den tiden på dagen. Ett par minuter efter det de båda herrarna avlägsnat sig, kom han hem och gick in på sina rum. Några ögonblick senare kom han springande ner för trappan och störtade in till mig, alldeles utom sig av fasa och förskräckelse.»
»'Vem har varit i mitt rum?' skrek han.
»'Ingen', svarade jag.
»'Det är lögn !' röt han. 'Kom upp och se!'
»Jag tog ingen notis om hans simpla, oförskämda språk — han tycktes halvt vansinnig av fruktan. När vi gingo uppför trappan, pekade han på flera spår, som voro fullt synliga på den ljusa mattan.
»'Anser ni, att det här är märken efter mina fötter?' ropade han.
»Spåren voro verkligen alldeles för stora för att kunna härröra från honom och hade nyss blivit gjorda. Om ni minns, så regnade det duktigt i eftermiddags, och mina patienter hade varit de enda personer, som besökt oss. Antagligen hade den yngre herrn av något outgrundligt skäl gått upp i mr Blessingtons rum, under det jag var sysselsatt med den sjuke. Ingenting hade blivit rubbat eller stulet, men spåren vittnade om, att någon obehörig verkligen trängt in i rummet.
»Mr Blessington tycktes ta saken allvarsammare, än jag egentligen ansåg den förtjänade, fast den naturligtvis kunde ge anledning till oro. Han var så uppskakad, att han grät, och jag kunde knappt få ett begripligt ord ur honom. Det var han, som slutligen föreslog, att jag skulle uppsöka er, och jag insåg genast det förnuftiga häri, ty händelsen förefaller mig onekligen egendomlig, även om han tycks tillmäta den väl stor betydelse. Om ni vill komma tillbaka med mig i min vagn, skulle ni möjligen kunna lugna honom, fastän
