Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


viftade med en stor, röd silkesnäsduk bort ett par snuskorn från sin rock.

»Hör på, Sherlock», sade han, »jag har någonting riktigt finfint åt dig — ett sådant där invecklat problem, som du tycker om att lösa. Jag har verkligen inte energi nog att ta itu med det på allvar; jag har funderat litet på det, och det gav mig stoff till några mycket intressanta spekulationer. Om det roar dig att höra de fakta, som — — —?»

»Min käre Mycroft, det skulle vara mig ett sant nöje.»

Mycroft Holmes skrev ett par rader på ett blad ur sin anteckningsbok, ringde och gav biljetten åt en uppassare.

»Jag har bett mr Melas komma hit», sade han. »Han bor i våningen över mig, och vi ha tillfälligtvis blivit bekanta med varandra; det var därför han i sin nöd vände sig till mig. Mr Melas är till börden grek och är utmärkt skicklig i språk. Han förtjänar sitt uppehälle dels som tolk vid domstolsförhandlingar, dels som 'guide' för de rika österländingar, som ta in på hotellen vid Northumberland Avenue. Jag tror, jag skall låta honom själv tala om sitt märkvärdiga äventyr.»

Några minuter senare slöt sig till vårt sällskap en liten, fetlagd man, vars bruna hy och kolsvarta hår förrådde hans sydländska ursprung, fastän han talade som en bildad engelsman. Han skakade ivrigt hand med Sherlock Holmes, och hans mörka ögon lyste av glädje, när han fick veta, att den store »specialisten» önskade höra hans historia.

»Jag tror inte, att polisen sätter tro till min utsago — det gör jag verkligen inte», sade han med klagande röst. »Bara därför, att ett sådant fall aldrig förr kommit till deras kännedom, anse de hela saken omöjlig. Men jag vet, att jag ej skall få ro i min själ förrän jag fått veta vad som blivit av den stackars mannen med alla häftplåstersremsorna i ansiktet.»

»Berätta, berätta!» sade Sherlock Holmes. »Jag är idel öra.»

»Vi ha onsdag i dag», sade mr Melas. »Det var alltså i måndags kväll — bara två dar sedan, förstår ni — som allt detta hände. Jag är tolk till yrket; min granne, mr Mycroft Holmes, har kanske redan sagt er det. Jag talar alla möjliga språk — eller åtminstone nästan alla — men som jag till börden är grek och bär ett grekiskt namn, har jag förnämligast med grekiska språket att skaffa. Sedan många år tillbaka är jag den mest anlitade grekiska tolken i London, och på de förnämsta hotellen känner man mycket väl till mig.

»Det händer ej sällan, att man skickar efter mig på högst ovanliga tider; ibland har en utländing råkat i svårigheter, en annan gång är det en sent anländ resande, som behöver min hjälp. Jag blev därför ej det minsta förvånad, när i måndags kväll en mr Latimer, en elegant klädd ung herre, kom upp till mig och bad mig följa med honom i en droska, som väntade utanför min port. En grekisk affärsvän hade kommit på besök till honom, sade han, och som denne ej talade annat språk än sitt modersmål, måste man betjäna sig av tolk. Han lät mig förstå, att han bodde i en annan stadsdel, i Kensington, och tycktes ha mycket bråttom, ty så snart vi kommit ner på gatan, sköt han in mig i droskan, som ögonblickligen satte sig i rörelse.

»Jag säger droska, men jag insåg snart, att det åkdon, i vilket jag befann mig, var en hyrvagn eller kanske till och med ett privat ekipage. Det var bra mycket rymligare än de vanliga usla heltäckarna i London, och stoppningen, som visserligen var en smula sliten, var av särdeles dyrbart material. Mr Latimer tog plats mitt emot mig, och vi foro förbi Charing Cross och