Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Under detta ivriga samspråk hade vi uppnått vårt hem vid Baker Street. Holmes gick först uppför trappan; när han öppnade dörren till vårt arbetsrum, undslapp honom ett litet utrop av förvåning. Jag tittade över hans axel och blev i min tur högst överraskad. Hans bror Mycroft satt helt lugnt i en länstol och rökte.

»Kom in, Sherlock! Stig på, doktor Watson!» sade han i förbindligaste ton, småleende åt den häpnad, som stod skriven på våra anleten. »Du väntade nog inte att få se mig utveckla så mycken energi, Sherlock? Men det här 'fallet' intresserar mig.»

»Hur kom du hit?»

»Jag åkte förbi er i en droska.»

»Har saken tagit någon ny vändning?»

»Jag har fått ett svar på min annons.»

»Aha!»

»Ja — det kom ett par minuter efter det ni gått er väg.»

»Och hur lyder det?»

Mycroft Holmes tog fram ett ark papper.

»Här har du det», sade han, »skrivet med en J-penna på vanligt brevpapper av en medelålders, något sjuklig man. Han säger:

»Som svar på er annons i dagens tidningar ber jag få underrätta er, att jag känner den unga damen i fråga mycket väl. Om ni vill hedra mig med ett besök, skall jag delgiva er hennes sorgliga historia. Hon bor för närvarande på 'The Myrtles', Beckenham. Med största högaktning
J. Davenport

»Karlens adress är Lover Brixton», sade Mycroft Holmes. »Tycker du inte, att vi genast borde åka dit, Sherlock, och låta honom berätta vad han vet?»

»Min käre Mycroft, broderns liv är av större värde än systerns historia. Jag anser, att vi böra fara till Scotland Yard, hämta inspektör Gregson och begiva oss direkt till Beckenham. Vi veta ju, att en man håller på att pinas till döds, och varje timme, ja, varje minut är av högsta vikt.»

»Är det inte "bäst att också ta mr Melas med», inföll jag; »vi komma kanske att behöva en tolk.»

»Det var en ypperlig ide!» sade Sherlock Holmes.

»Skicka pojken efter en täckvagn, så ge vi oss genast av.»

Under det han talade, öppnade han sin ena skrivbordslåda, och jag märkte, att han lät sin revolver glida ner i fickan.

»Ja», sade han som svar på min blick, »att döma av vad jag hört, ha vi med ett riktigt farligt förbrytarband att göra.»

Det var nästan mörkt, innan vi hunno fram till Pall Mall, där vi ringde på hos mr Melas. Han var ej hemma; han hade helt kort förut lämnat sin bostad i sällskap med en herre.

»Kan ni säga mig vart han gått?» frågade Mycroft Holmes.

»Nej, det kan jag inte», svarade kvinnan, som öppnat för oss. »Jag vet bara, att han och den främmande herrn åkte bort i en droska.»

»Sade den främmande herrn vad han hette?»

»Nej, det gjorde han inte.»

»Var det en lång, vacker, mörk herre?»

»Å, nej, visst inte. Det var en liten mager herre med glasögon; han var mycket vänlig och gladlynt — han skrattade mest hela tiden han talade.»

»Raska på!» utbrast Sherlock Holmes hastigt. »Det här börjar se allvarligt ut!» anmärkte han, när vi väl voro på väg till Scotland Yard. »De där uslingarna