ha fått fatt i Melas igen. Han äger just inte något större förråd av fysiskt mod — det märkte de nog härom natten. Den här skurken är i stånd att skrämma honom till vad som helst. Utan tvivel behövde de än en gång hans tjänst som tolk; men sedan de väl dragit nytta av honom, genera de sig kanske inte för att straffa honom för vad de anse som förräderi.»
Genom att ta ett tåg ner till Beckenham hoppades vi kunna hinna dit före eller åtminstone lika fort som vagnen. Men när vi kommo till Scotland Yard, åtgick det mer än en timme, innan vi fått tag på inspektör Gregson och uppfyllt alla de formaliteter, som berättigade oss att tränga in i en annans hem. Klockan var en kvart på tio, när vi nådde London Bridge, och halv elva, när vi stego ur på stationen i Beckenham. En halv mils åktur förde oss till »The Myrtles», ett stort, dystert hus, som var beläget ett stycke från landsvägen och omgavs av trädgård och park. Vi avskedade droskan och gingo till fots uppför den breda körvägen.
»Det är mörkt i alla fönster», anmärkte inspektören. »Huset tycks vara tomt.»
»Fåglarna ha övergivit sitt näste och flugit sin kos», sades Holmes.
»Hur vet ni det?»
»En med packsaker tungt lastad vagn har nyss kört härifrån.»
Inspektören skrattade.
»Nog såg jag i skenet från gatlyktan flere hjulspår, men de sade mig ingenting om några packsaker.»
»Ni kunde ha sett samma hjulspår gå i motsatt riktning. Men de, som gingo härifrån voro mycket djupare — så djupa, att vi med full visshet kunna påstå, att vagnen var ovanligt tungt lastad.»
»Ja — skarpsynt är ni, det måste man medge», sade inspektören och ryckte på axlarna. »Den här dörren blir inte lätt att storma. Vi ska' väl först se, om vi kunna få någon att höra oss.»
Han slog några kraftiga slag med portklappen och ringde länge och ihärdigt, men utan framgång. Holmes hade skilt sig från oss, men kom inom ett ögonblick tillbaka.
»Jag har öppnat ett fönster», sade han.
»Det är en Guds lycka, mr Holmes, att ni står på vår sida och inte arbetar emot oss; vad skulle vi stackars polismän då taga oss till», sade inspektören, när han varseblev, på vilket skickligt sätt min vän lyckats lyfta av fönsterkroken.
»Nåja, jag anser att vi under för handen varande omständigheter äro berättigade att stiga på utan särskild inbjudning.»
I tur och ordning förpassade vi oss in i ett stort rum, tydligen detsamma, som mr Melas beskrivit. Inspektören hade tänt sin lykta, och vid dess sken kunde vi se de bägge dörrana, gardinerna, lampan och den samling japanska vapen han lagt märke till. På bordet stodo två glas, en tom konjaksbutelj och diverse lämningar efter en måltid.
»Vad är detta?» frågade Holmes plötsligt.
Vi stodo stilla och lyssnade. Genom taket trängde låga, jämrande läten ner till oss. Holmes ilade mot dörren, ut i hallen och uppför trappan. Inspektören och jag rusade i hack och häl efter honom, under det hans bror Mycroft följde oss, så fort hans enorma kroppshydda tillät det.
Väl uppkomna i andra våningen, sågo vi framför oss tre dörrar; det var från den mellersta av dessa de olycksbådande ljuden hördes. Dörren var riglad, men nyckeln satt på yttersidan. Holmes låste hastigt upp och störtade in i rummet, men kom ögonblickligen tillbaka med handen för munnen.
