»Å, visst inte! Det är en karl!» utbrast jag.
»Nej, min vän, det är en kvinna, som gjort det, och därtill en kvinna med stark, egenartad karaktär. Och ser du, undersökningen blir betydligt lättare därigenom att vi redan från början fått reda på, att vår klient står i nära förbindelse med någon, som äger en exceptionell, antingen god eller dålig, natur. Mitt intresse för den här affären är redan väckt. Om du är färdig, ge vi oss genast i väg till Koking och till den unge diplomat, som tycks befinna sig i så svårt bryderi. Det skall bli särskilt roligt att få se den dam, som tjänstgör som hans sekreterare.»
Vi hunno ner till Waterloo i tid för sista morgontåget, och inom mindre än en timme befunno vi oss bland Wokings granskogar och ljunghedar. Briarbrae visade sig vara en stor villa, belägen ej långt från stationen och omgiven av park och trädgård. Vi lämnade våra visitkort och fördes in i en elegant möblerad salong; efter ett par minuter inträdde en något korpulent herre, som med största hjärtlighet bad oss vara välkomna. Han var kanske närmare fyrtio än trettio år, men hans kinder voro så rosiga och hans ögon så klara och glittrande, att han gjorde intryck av att vara en välfödd, okynnig skolpojke.
»Jag är så glad över, att ni kommit», sade han och skakade kraftigt hand med oss.
»Percy har hela morgonen frågat efter er. Ack ja, stackars gosse, han griper efter även det minsta halmstrå. Hans föräldrar ha bett mig ta emot er; varje häntydan på saken är ytterst pinsam för dem.»
»Vi veta ju ej än, vad frågan gäller», sade Holmes. »Jag ser emellertid, att ni ej tillhör familjen.»
Den gladlynte lille herrn såg först helt förvånad ut; sedan började han skratta.
»Jaså, ni märkte genast monogrammet 'J. H.' på min medaljong», sade han. »Ett ögonblick inbillade jag mig, att ni förstod er på trollkonster. Jag heter Joseph Harrison, men eftersom Percy skall gifta sig med min syster Annie, så blir jag åtminstone släkt till släkten. Ni kommer att finna min syster i Percys rum, ty hon har nu i fulla två månader skött honom både dag och natt. Det är kanske bäst, att vi genast gå in till honom — jag vet, hur otålig han är.»
Det rum, i vilket vi nu infördes, var beläget i samma våning som salongen; det var möblerat dels som arbetsrum, dels som sängkammare och pryddes av en massa väl arrangerade blommor. En mycket blek och mager ung man låg på en soffa nära det öppna fönstret, genom vilket den balsamiska sommarluften och trädgårdens ljuva dofter inströmmade. Bredvid den sjuke satt en kvinna, som vid vårt inträde reste sig upp.
»Skall jag gå min väg, Percy?» frågade hon. Den unge mannen grep hennes hand och höll henne kvar.
»Välkommen, Watson! Hur står det till med dig?» sade han hjärtligt. »Jag skulle aldrig ha känt igen dig med de där stora mustascherna, och du å din sida har kanske lika svårt att säga, vem jag är. Den herre, du har i sällskap, är väl din ryktbare vän, mr Sherlock Holmes?»
Sedan jag med ett par ord presenterat de båda herrarna för varandra, slogo Holmes och jag oss ner. Den korpulente unge mannen hade lämnat rummet, men hans syster satt kvar med sin hand vilande i den sjukes. Hon såg utomordentligt bra ut; kanske var hon i mångas tycke väl liten och »satt», men hon hade den härligaste varma, bruna hy, stora, mörka, sydländska ögon och en rikedom av korpsvart hår.
