politik skulle gå, om det visade sig, att franska Medelhavsflottan toge herraväldet över den italienska. De frågor, som berördes, stodo uteslutande i samband med flottan. På sista sidan funnos höga vederbörandes underskrifter. Sedan jag helt hastigt läst igenom dokumentet, slog jag mig ner vid mitt arbetsbord för att utföra den begärda kopian.
»De vidlyftiga handlingarna voro avfattade på franska och uppdelade i tjugusex särskilda artiklar eller paragrafer. Jag skrev så fort och så flitigt jag kunde, men när klockan slog nio, hade jag ej hunnit med mer än nio artiklar, och jag uppgav allt hopp om att i tid komma ner till elvatåget. Jag kände mig slö och sömnig; dagens ihållande, ansträngande arbete och en stark middag förfelade ej sin verkan. En kopp kaffe skulle uppliva mina domnade livsandar. En vaktmästare tillbringar hela natten i ett litet invid trappan beläget portvaktsrum och brukar på sin spritlampa koka kaffe åt de ämbetsmän, som arbeta på övertid. Jag ringde följaktligen på honom.
»Till min förvåning var det ett fruntimmer, som hörsammade kallelsen, en storväxt, ful gammal kvinna, insvept i ett stort förkläde. Hon sade, att hon var vaktmästarens hustru, och tillade, att hon brukade göra rent och skura i lokalerna; jag gav henne alltså befallning att skaffa mig en kopp kaffe.
»Sedan jag kopierat ytterligare två av artiklarna, kände jag mig sömnigare än någonsin förut i mitt liv, varför jag steg upp och började gå fram och åter i rummet. Kaffet hade ännu ej blivit inburet, och undrande över orsaken till dröjsmålet, öppnade jag dörren och gick ut i korridoren för att höra efter. Den enda utgången från det rum, i vilket jag plägar arbeta, är en smal, rak, illa upplyst passage, som leder fram till en i krok gående trappa, nedanför vilken det lilla portvaktarrummet är beläget. Halvvägs ner för trappan finns en smal avsats, på vilken en andra passage utmynnar. Denna passage eller gång förer medels en liten trappa ner till en sidodörr, som begagnas av tjänare och leverantörer och även ibland som genväg av ämbetsmännen, när de komma från Charles Street.»
»Här har ni en liten planritning av trappor och korridorer.»
»Tack», sade Holmes; »jag har fullkomligt förstått er särdeles klara och noggranna redogörelse.»
»Det är också av största vikt, att ni skulle få en tydlig framställning av saken. Jag gick således nedför trappan och in i hallen, där jag fann vaktmästaren försjunken i djup sömn, under det kitteln kokade på spritlampan så häftigt, att vattnet sprutade långt ut på golvet. Jag hade just sträckt ut handen i avsikt att ge karlen, som alltjämt sov, en duktig skakning i armen, då en klocka över hans huvud började ringa och väckte honom.
»'Å — mr Phelps!' sade han och såg häpen och förvirrad på mig.
»'Jag kom ner för att se efter, om kaffet var färdigt.'
»'Kitteln var påsatt, men jag måtte väl ha fallit i sömn.'
»Han stirrade först på mig och sedan på ringklockan, under det ett uttryck av högsta förvåning spred sig över hans ansikte.
»'Om ni var här, mr Phelps, vem var det då, som ringde?' frågade han.
»'Ringde!' upprepade jag. 'Vart går den här ringledningen?'
»'Till det rum, där ni brukar sitta och arbeta.'
»Blodet stelnade i mina ådror. Det fanns således någon i mitt rum, och de viktiga dokumenten lågo framme på bordet. Jag sprang med ursinnig fart
