Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


uppför trappan och fram genom korridoren. Där var ingen människa att skåda, mr Holmes. Inne i rummet fanns heller ingen levande varelse. Allt var i samma skick, som jag några minuter förut lämnat det, med undantag av att de åt mig anförtrodda dyrbara papperen försvunnit från mitt skrivbord. Kopian låg kvar, men originalet var borta.»

Holmes rätade upp sin hopsjunkna gestalt och gnuggade belåtet händerna. Jag märkte, att problemet var riktigt i hans smak.

»Och vad tog ni er då till?» mumlade han.

»Jag insåg ögonblickligen, att tjuven måste ha kommit uppför trappan vid sidodörren. Om han gått upp den andra vägen, skulle jag naturligtvis ha mött honom.»

»Är ni fullt säker på, att han ej kunde ha hållit sig dold i rummet eller i korridoren? Ni har ju sagt mig att denna var mycket illa upplyst?»

»Det är alldeles omöjligt. Inte en råtta skulle kunna gömma sig i rummet, långt mindre i korridoren. Något gömställe finns där ej.»

»Tack. Var nu så god och fortsätt!»

»Vaktmästaren, som av mitt bleka, oroliga ansikte gissat sig till, att något var på tok, hade följt mig uppför trappan. Nu rusade vi bägge två längs korridoren och nedför de få branta trappsteg, som leda till Charles Street. Porten var stängd men ej riglad. Vi kastade upp den på, vid gavel och störtade ut på gatan. Jag kommer tydligt ihåg, att jag i samma ögonblick hörde tre slag ljuda från en närbelägen kyrkklocka; det var tre kvart på tio.»

»Det där är bäst att komma ihåg — det kan visa sig ha stor betydelse», sade Holmes och gjorde en anteckning på sin manschett.

»Natten var ovanligt mörk, och det regnade tätt och ihållande. På Charles Street fanns ingen människa; däremot rådde mycket liv och rörelse i Whitehall och längre bort. Barhuvade som vi voro, ilade vi, så fort benen ville bära oss, längs trottoaren och påträffade äntligen en poliskonstapel.

»'Ett rån har blivit begånget', flämtade jag. 'Någon har stulit ett oerhört viktigt dokument ur utrikesministeriet. Har någon gått här förbi?'

»'Jag har stått här en hel kvart', svarade konstapeln, 'och under den tiden har bara en person gått den här vägen fram — ett långt, grovlemmat fruntimmer, klädd i en yllesjal.'

»'Å — det var min hustru', sade vaktmästaren. 'Har ni inte sett någon annan?'

»'Nej — inte en levande varelse mer.'

»'Då måste karlen ha gått andra vägen', utbrast vaktmästaren och drog mig i armen.

»Men jag anade oråd; hans försök att draga mig med sig bort ökade mina misstankar.

»'Vilken väg gick det där fruntimret?' frågade jag ivrigt.

»'Det vet jag verkligen inte. Jag såg henne gå förbi, men hade ju ingen särskild orsak att närmare ge akt på henne. Hon tycktes emellertid ha bråttom.'

»'Hur länge sedan var det?'

»'Å — bara ett par minuter sedan.'

»'Kan det ha varit inom de sista fem minuterna?'

»'Ja, längre se'n är det nog inte.'

»'Här står ni bara och förslösar tiden, mr Phelps, och varje sekund är ju dyrbar!' utbrast vaktmästaren. »'Ni kan tro mig, när jag säger, att min gamla hustru ingenting haft att göra med saken. Kom nu med till andra ändan av gatan! Jaså, ni vill inte? Ja, då går jag väl ensam!'