Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Han skyndade bort med stora steg. Men jag sprang efter honom och grep honom i armen.

»'Var bor ni?' frågade jag.

»I nr 16, Ivy Lane, Brixton', svarade han. 'Låt nu bara inte locka er in på falskt spår, mr Phelps. Kom med till andra hörnet, och låt oss se, om vi kunna få reda på någonting där!'

»Jag förlorade ju ingenting på att följa hans råd. I sällskap med poliskonstapeln skyndade vi fram till motsatta hörnet, men gatan var full av åkande och gående, alla ivriga att skaffa sig tak över huvudet i sådant ruskigt väder. Där fanns ingen, som kunde säga oss, vem som gått förbi.

»Vi gingo tillbaka till ämbetslokalen och letade i trappor och korridorer, men naturligtvis utan resultat. Den smala gång, som leder till mitt arbetsrum, är belagd med ett slags ljus linoleum, som tydligt låter alla spår synas. Vi undersökte den mycket noga, men funno ej det minsta märke efter några fötter.»

»Hade det inte regnat hela kvällen?»

»Jo, sedan klockan sju ungefär.»

»Hur kom det sig då, att kvinnan, som vid niotiden kom in i rummet, ej gjorde några spår med sina smutsiga skor?»

»Det var roligt, att ni tog upp den frågan. Själv gjorde jag genast samma anmärkning. Städerskor och skurgummor bruka ta av sina skodon i vaktmästarens rum och sätta på sig filttofflor.»

»Ja, då är den saken klar. Det fanns således inga spår, fast det var vått och slaskigt ute? Vad gjorde ni sedan?»

»Vi undersökte också rummet. Någon löndörr finns ej, och fönstren ligga minst trettio fot från marken ; de voro bägge två stängda på innersidan. Mattan hindrar varje möjlighet att begagna sig av en fallucka, och taket är av det vanliga vitrappade slaget. Jag vill våga livet på, att den, som stal mina papper, ej hade kommit in på annat sätt än genom dörren.»

»Och kakelugnen då?»

»Det finns varken kakelugn eller öppen spis i rummet, bara en liten kamin. Ringledningen befinner sig alldeles till höger om mitt skrivbord. Vem det nu var som ringde, så måste han eller hon ha gått rakt fram till min plats för att kunna göra det. Men varför skulle en inbrottstjuv själv göra alarm? Det är en fullkomlig ogenomtränglig hemlighet.»

»Ja, nog var det litet ovanligt, alltid. Vad tog ni er sedan för? Ni undersökte rummet, antar jag, för att se, om inkräktaren lämnat några spår efter sig — en cigarr, en handske, en hårnål eller någon annan småsak?»

»Där fanns alls ingenting i den vägen.»

»Ingen lukt?»

»Det tänkte vi aldrig på.»

»Litet tobakslukt skulle ha varit ovärderlig för oss i våra efterspaningar.»

»Jag röker inte själv, och därför skulle jag med all säkerhet ha märkt även en aldrig så svag lukt av tobak. Vi kunde ej upptäcka den allra minsta tillstymmelse till ledtråd. Det enda påtagliga faktum var, att vaktmästarens hustru, mrs Tangey, i största hast begivit sig hem. Hennes man hade ingen annan förklaring att ge oss, än att hon alltid vid den tiden brukade sluta sitt arbete och lämna lokalen. Poliskonstapeln och jag kommo överens om, att det nog var bäst arrestera kvinnan, innan hon hunnit göra sig av med papperen, naturligtvis under förutsättning att hon hade dem.»

»Scotland Yard hade emellertid blivit underrättad om det skedda, och mr Forbes, den skicklige detektiven,