kom genast och tog med största energi saken om hand. Vi kastade oss i en droska, och inom en halvtimme voro vi i vaktmästarens hem. En ung flicka, som visade sig vara mrs Tangeys äldsta dotter, öppnade för oss. Hennes mor hade ej ännu kommit hem, sade hon, i det hon bad oss stiga in i deras vardagsrum och vänta.
»Ungefär tio minuter senare knackade det på dörren, och nu begingo vi det enda misstag av betydenhet, jag kan påminna mig. I stället för att själva öppna dörren, läto vi flickan göra det. Vi hörde henne säga: 'Mamma, det sitter två herrar därinne och väntar på dig', och ögonblickligen förnummo vi ljudet av snabba fotsteg, som skyndade bort mot köksingången. Forbes ryckte upp dörren, och vi sprungo fram till köket, men kvinnan hade hunnit ditin före oss. Hon betraktade oss med trotsiga, utmanande blickar; så kände hon plötsligt igen mig, och ett uttryck av den högsta förvåning spred sig över hennes ansikte.
»'Vad ser jag?' utbrast hon. 'Det är ju mr Phelps!'
»'Ja, vem trodde ni väl det var, när ni sprang er väg för oss?' frågade Forbes.
»'Jag trodde det var några inkasserare', sade hon, 'Vi ha haft litet bråk med en handelsman.'
»'Så lätt slipper ni inte undan', sade Forbes. 'Vi ha alla skäl att tro, att ni i utrikesministeriet tagit några mycket viktiga papper och att ni sprang in hit för att gömma dem. Ni måste följa med oss till Scotland Yard för att visiteras.'
»Det hjälpte ej, att hon protesterade och bedyrade sin oskuld. En täckvagn anskaffades, och alla tre åkte vi till Scotland Yard. Men först hade vi undersökt köket och särskilt spisen för att se, om hon kanske förstört papperen under de sekunder, hon varit ensam. Vi funno emellertid varken falaska eller pappersbitar. När vi kommo fram till vår bestämmelseort, blev hon genast överlämnad åt en kvinnlig detektiv. Med hjärtat i halsgropen satt jag och väntade, tills denna kom och avlade sin redogörelse: några papper hade hon ej funnit.
»Då kom jag för första gången till riktigt klart medvetande om min förskräckliga belägenhet. Hittills hade jag varit i verksamhet, och tanken får ej fullt spelrum, när man har många saker för händer. Jag hade varit säker på att genast få tillbaka det viktiga dokumentet och hade ej vågat tänka mig, vad följden skulle bli, om detta ej lyckades. Men nu fanns ingenting mer att göra, och jag hade tid att inse sakens läge. Jag ryste, när jag började rätt fatta min ställning. Watson kan säga er, att jag som pojke var ytterst känslig och nervös. Det ligger i min natur att ta allting tungt. Jag tänkte på min morbror och hans kolleger i ministären, på den skam och vanheder jag bragt över dem, över mig själv och alla, som stodo mig nära. Vad gjorde väl det, om jag kunde anses vara offer för en högst egendomlig, olycklig tillfällighet? När politiska intressen stå på spel, har man ej överseende med tillfälligheter eller olyckshändelser av vad slag det vara må. Jag var ruinerad — hjälplöst, hopplöst ruinerad. Jag vet inte riktigt, vad jag tog mig till; jag antar, att jag ställde till ett fasligt uppträde. Jag har en dunkel hågkomst av en massa tjänstemän, som omgåvo mig och försökte lugna mig. En av dem åkte med mig till Waterloostationen och ställde om, att jag kom på rätt tåg till Woking. Antagligen hade han följt mig ända hem, om ej doktor Ferrier, en av våra grannar, rest med samma tåg. Doktorn lovade att se efter mig, och väl var det, ty inne på stationen fick jag en nervattack, och innan jag uppnått mitt hem var jag en rasande, våldsam dåre.
»Ni kan ju lätt föreställa er de minas förskräckelse
