Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Som emellertid nära tio veckor ha förflutit och hittills ingenting avhörts, skulle man ju kunna antaga, att dokumentet av en eller annan orsak ej kommit i deras besittning?»

Lord Holdhurst ryckte på axlarna.

»Det är ju föga troligt, mr Holmes, att tjuven bemäktigade sig traktaten i avsikt att sätta den inom glas och ram och hänga upp den i sitt rum.»

»Han väntar kanske med att sälja den i hopp om att få bättre betalt.»

»I fall han väntar litet längre får han ingenting alls; om ett par månader komma de diplomatiska förhandlingarna rörande den här traktaten ej att hemlighållas.»

»Det var ju en mycket viktig upplysning», sade Holmes.

»Naturligtvis skulle man kunna tänka sig, att tjuven drabbats av en plötslig sjukdom — — —»

»En häftig hjärnfeber, till exempel?» frågade ministern och kastade en forskande blick på sin interlokutör.

»Det har jag inte sagt», sade Holmes med orubbligt lugn.

»Och nu, lord Holdhurst, ber jag er ursäkta, att vi så länge tagit er dyrbara tid i anspråk.»

»Måtte edra efterforskningar krönas med framgång, vem tjuven än må vara», sade ministern, i det han tog avsked av oss.

»Lord Holdhurst är en riktig hedersman», sade Holmes, när vi kommit ner till Whitehall. »Men han har svårt att upprätthålla sin ställning; han är långtifrån rik och har stora utgifter. Du märkte naturligtvivs, att hans skor voro halvsulade? Och nu, Watson, skall jag inte längre lägga beslag på dig; jag ämnar ej företa något mer i dag, så framt jag ej får svar på min annons om drosknumret. Men jag blir dig tacksam, om du i morgon ville fara med mig ner till Woking vid samma tid som i dag.»

Följaktligen reste vi nästa morgon tillsammans ner till Woking. Holmes hade ej fått något svar på sin annons, sade han, och intet nytt rörande saken hade kommit i dagen. Han kunde, när han så ville, göra sitt ansikte fullkomligt uttryckslöst, och jag var ej i stånd att av hans utseende sluta mig till, om han var nöjd eller ej. Hans konversation rörde sig, minns jag, om Bertillons mätningssystem, och han gav i entusiastiska ordalag luft åt sin beundran för den store franske vetenskapsmannen. Vi funno vår klient betydligt starkare och bättre än dagen förut; hans trogna vårdarinna ägnade honom likväl oavbrutet sina kärleksfulla omsorger. Han reste sig denna gång utan svårighet från soffan och gick oss till mötes.

»Vad nytt?» frågade han ivrigt.

»Några egentliga nyheter medför jag ej», svarade Holmes, »men det väntade jag ej heller. Jag har emellertid talat både med Forbes och med er morbror och dessutom satt i gång, en del efterforskningar, som möjligen kunna bli oss till nytta.»

»Ni har således ej uppgivit allt hopp?»

»Visst inte.»

»Gud välsigne er för de orden!» utbrast miss Harrison.

»Om vi äro tåliga och hålla modet uppe, måste sanningen till slut komma i dagen.»

»Vi ha mer att berätta er än ni oss», sade Phelps och slog sig åter ner på soffan.

»Ja, jag hoppades verkligen, att ni skulle ha något att tala om för mig.»

»Vi ha haft ett riktigt äventyr i natt.» Hans drag