Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fingo ett helt allvarligt uttryck, när han sade detta, och i hans ögon syntes ett skimmer av något, som liknade fruktan.

»Vet ni», fortsatte han, »jag börjar tro att jag, mig själv ovetande, är utsatt för någon slags vidunderlig konspiration, vars syftemål är att beröva mig såväl livet som hedern.»

»Nej, verkligen!» utbrast Holmes.

»Det låter otroligt, ty så vitt jag vet, har jag i hela världen ingen enda fiende. Men att döma av vad som förra natten skedde, måste det likväl finnas någon, som inte vill mig väl.»

»Tala om vad som hände!»

»Förra natten var det första gången sedan mitt insjuknande, som jag sov utan att en sköterska vakade över mig. Jag var så mycket bättre, att jag ej tyckte mig behöva hennes tjänster. Emellertid lät jag nattlampan brinna. Omkring klockan två på morgonen hade jag slumrat till, men väcktes hastigt av ett lätt buller, likt det ljud en råtta åstadkommer, när hon gnager på en bräda; jag låg en stund vaken och lyddes, i den tron, att det var ett av de små glupska djuren, som var i arbete. Men bullret blev allt starkare, och plötsligt hördes från fönstret ett skarpt klirrande, som om man häftigt slagit någon slags metall mot en annan. Jag reste mig förvånad upp på armbågen, och fick snart klart för mig, vad de olika ljuden betydde. De svagare hade orsakats av att någon försökte tränga ett verktyg in genom fönsterposten, och de starkare härrörde sig från fönsterkrokens avlyftande.

»Sedan blev det under tio minuter fullkomligt tyst; det föreföll, som ville inkräktaren se, huruvida jag vaknat av bullret eller ej. Därefter förnam jag ett sakta knakande — fönstret öppnades långsamt och med stor försiktighet. Nu kunde jag ej ge mig till tåls längre; mina nerver äro ej så starka, som de brukade vara. Jag rusade upp ur sängen och slog upp fönstret på vid gavel. En karl stod där utanför, men jag kunde ej se mycket av honom, ty han gav sig ögonblickligen i väg. Han var insvept i någon slags kappa eller mantel, som dolde nedre delen av ansiktet. Men en sak är jag fullt säker på: i ena handen höll han ett vapen — det såg ut som en lång kniv. Jag såg tydligt, hur den glimmade till, när han vände sig om och sprang.»

»Det här var ju högst intressant», sade Holmes. »Och vad gjorde ni sedan?»

»Om jag varit frisk och stark, skulle jag naturligtvis ha rusat efter karlen. Som det nu var, ringde jag av alla krafter för att väcka husets folk. Det har sig emellertid ej så lätt: ringledningen går till köket, och tjänarna ha sina rum uppe i vindsvåningen. Emellertid skrek och ropade jag också; mina rop väckte Joseph, och han alarmerade de andra. Joseph och stallknekten funno spår i blomsterrabatten nedanför fönstret, men på sista tiden har här varit så torrt, att det var fullkomligt lönlöst försöka följa spåren i gräset. På det trästaket, som skiljer trädgården från landsvägen, finns likväl, sägs det, ett ställe där någon hoppat över och då brutit sönder staketet. Jag har ännu ej underrättat de lokala myndigheterna om vad som i natt tilldragit sig; jag ansåg det bäst att först tala med er.»

Vår klients berättelse hade en utomordentlig verkan på Sherlock Holmes; han reste sig hastigt från sin plats och gick med snabba steg fram och åter i rummet.

»En olycka kommer aldrig ensam», sade Phelps småleende, fastän det tydligt syntes på honom, att hans nattliga äventyr gjort honom nervös och orolig.

»Ja, ni har då haft er beskärda del av otur och motgång», sade Holmes. »Tror ni, att ni är stark nog för en liten promenad runt omkring villan?»