Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Å, ja; en smula solsken skall göra mig gott. Joseph kan ju följa med.»

»Och jag också», sade miss Harrison.

»Det tror jag inte», sade Holmes och skakade på huvudet. »Jag är rädd för, att jag måste be er stanna kvar där ni är.»

Den unga damen återtog sin plats med en liten missbelåten min. Hennes bror sällade sig emellertid till oss, och vi gingo ut tillsammans alla fyra. Vi togo vägen kring gräsplanen fram till den unge diplomatens fönster. Som denne sagt, funnos på rabatten åtskilliga spår och märken, men alla otydliga och nästan utplånade. Holmes började undersöka dem, men fann saken lönlös; han ryckte på axlarna och återtog sin promenad.

»Jag tror inte, att man skall kunna komma någon vart med det här», sade han.

»Låt oss gå runt kring hela huset och se efter, varför inbrottstjuven valde just detta särskilda rum. De stora fönsterna i salongen och matsalen borde enligt min åsikt ha utövat större dragningskraft på honom.»

»De synas ju mycket bättre från landsvägen», inföll mr Joseph Harrison.

»Ja visst, ja! Men här finns en dörr, som han kunde ha försökt sig på. Vad är den till?»

»Tjänstefolket och leverantörerna gå in den vägen. Dörren är naturligtvis riglad om natten.»

»Har ni någonsin förr blivit på detta sätt oroad?»

»Nej, aldrig», svarade vår klient.

»Har ni mycket bordsilver i huset, eller andra dyrbarheter, som kunna locka till inbrott?»

»Ingenting av större värde.»

Holmes strövade långsamt huset runt med händerna i byxfickorna och en för honom ovanligt slö och likgiltig min.

»Å - det var sant», sade han till Joseph Harrison, »ni har ju funnit det ställe, där den nattlige fridstöraren hoppade över stängslet. Låt oss gå och se på det!»

Den unge mannen visade oss vägen till den plats, där trästaketet hade blivit sönderbrutet. Ett litet stycke av virket hängde löst; Holmes tog biten och undersökte den omsorgsfullt.

»Tror ni, att det här blev lösbrutet förra natten? Det ser bra mycket äldre ut, eller hur?»

»Nå ja, det är ju möjligt.»

»Och inte ser man några spår på andra sidan stängslet. Nej, av det här ha vi ingen hjälp att vänta. Låt oss gå tillbaka till sängkammaren och överlägga om, vad som vidare är att göra.»

Percy Phelps gick mycket långsamt, stödd på sin blivande svågers arm. Holmes ilade med snabba steg över gräsplanen; han och jag hunno fram till det öppna sängkammarfönstret långt före de andra två.

»Miss Harrison», sade Holmes med största eftertryck och allvar i rösten, »ni måste stanna kvar där ni nu är hela dagen. Låt ingenting beveka er att ens för ett par minuter lämna rummet. Det är av största vikt, att ni gör vad jag ber er om.»

»Er önskan skall naturligtvis bli uppfylld, mr Holmes», sade den unga flickan förvånad.

»Och när ni går till sängs, så rigla dörren på yttersidan och tag nyckeln med er. Lova mig att göra det!»

»Men Percy?»

»Han reser med mig till London.»

»Och jag måste stanna kvar här?»

»Ja, men det är för hans skull — för att hjälpa honom — tjäna hans sak. Skynda er! Lova, att göra som jag sagt!»