inbrottet förra natten; själv tror jag inte, att det var någon vanlig tjuv, som ville bryta sig in.»
»Vad är din åsikt då?»
»Ja, du må säga vad du vill och ge mina svaga nerver skulden, om det roar dig, men jag tror fullt och fast, att runt omkring mig spinnes en djup, politisk intrig och att man av någon för mig outgrundlig anledning siktar efter mitt liv. Det låter både inbilskt och absurt, men tänk på sista nattens händelser! Varför skulle en tjuv försöka bryta sig in i ett rum, där han ej kunde hoppas vinna något byte, och varför skulle han komma beväpnad med en lång kniv?»
»Är du säker på, att det inte var en vanlig mejsel?»
»Det är jag visst! Jag såg tydligt, hur knivbladet blixtrade till.»
»Men varför i hela världen skulle man med sådan hätskhet förfölja dig?»
»Ja, det är just det som är frågan.»
»Om Holmes hyser samma åsikt om saken som du, kan man ju förstå hans frontförändring. Under antagande, att din teori vore riktig, skall han ju, om han lyckas fånga den bov, som förra natten hotade dig, ha kommit ett bra stycke på väg i sina spaningar efter det försvunna dokumentet. Troligt är väl inte, att du skulle ha två fiender, av vilka den ene bestjäl dig och den andre hotar dig till liv och lem.»
»Men mr Holmes sade ju, att han ej ämnade sig til Briarbrae.»
»Jag har nu varit bekant med Holmes ganska länge och mig veterligt gör han aldrig någonting utan att ha goda skäl och grunder därför», sade jag, varefter vår samtal övergick till andra ämnen.
Men det var en lång, tröttsam dag för mig. Phelp var ännu svag efter sin svåra sjukdom, och hans olyckor gjorde honom nervös och retlig till lynnet. Förgäves försökte jag väcka hans intresse för Afghanistan, Indien, diverse sociala frågor — vad som helst, som kunde komma honom att för en stund åtminstone glömma sig själv. Han kom ständigt tillbaka till samma tema — det försvunna dokumentet — och höll tappert i med att gissa, undra och spekulera, än över vad Holmes nu gjorde, än över de nyheter, morgondagen skulle bringa oss. Ju längre det led på dagen, desto mer upprörd och nervöst orolig blev han.
»Hyser du obetingat förtroende till Holmes?» frågade han.
»Jag har sett honom göra många högst märkvärdiga saker och ting.»
»Men han har aldrig lyckats uppdaga en så mörk hemlighet som denna?»
»Å, jo visst! Jag vet, att han löst problem, i vilka det ej funnits på långt när så många ledtrådar som i ditt.»
»Men intet, där så stora intressen stått på spel?»
»Jo, det tror jag nog. Han har till exempel i högst viktiga angelägenheter varit anlitad av tre regerande furstehus i Europa.»
»Du känner honom ju så bra, Watson. Tror du, att han anser sig skola lyckas? Han är själv så tyst och outgrundlig — jag förstår mig alls inte på honom.»
»Han har ej sagt något till mig.»
»Det är ett dåligt tecken.»
»Tvärtom. Jag har ofta märkt, att han utan förbehåll talar om, när han tappat spåret. När han fått upp ett 'slag' och ej är fullt säker på, om det är det rätta, är han vanligen tyst och tankspridd. Och som det inte tjänar det minsta till, att vi sitta och oroa oss över saken, tycker jag det är bäst, min vän, att du kryper till kojs, så att du i morgon bittida med friskt mod och
