»Tack, jag vill inte ha någonting.»
»Å — seså! Se efter vad som finns på fatet framför er.»
»Nej, tack! Jag har verkligen ingen lust att äta.»
»Som ni vill, då», sade Holmes med en liten komisk blinkning, »men ni har väl ingenting emot att servera mig litet av det goda innehållet.»
Phelps lyfte på locket, och i det han så gjorde utstötte han ett häftigt skrik och stirrade med vild blick och dödsbleka kinder på fatet. I dess mitt låg en liten rulle blågrått papper. Han släppte locket, grep med darrande hand tag i papperet, slukade det med ögonen och började därpå dansa omkring i rummet under högljudda glädjerop. Slutligen föll han ner i en länstol, så utmattad och förbi av den starka sinnesrörelsen, att vi måste hälla konjak i honom för att hindra honom från att svimma.
»Seså, seså!» sade Holmes lugnande och klappade honom på axeln. »Det var dumt av mig att på det här sättet så gott som skrämma livet ur er; men Watson kan tala om för er, att jag alltid älskat dramatiska effekter.»
Phelps fattade hans hand och kysste den.
»Gud välsigne er!» utropade han. »Ni har räddat min heder.»
»Nå ja, mitt rykte stod ju också på spel, ser ni», svarade Holmes. »Jag försäkrar er, att det är lika obehagligt för mig att misslyckas i en 'affär', som för er att ej till belåtenhet utföra ett uppdrag i tjänsten.»
Phelps stoppade det dyrbara dokumentet ner i innerfickan på sin rock.
»Jag har inte hjärta att längre hålla er från er frukost, och likväl förgås jag av nyfikenhet att få höra, var det var och hur ni lyckades komma åt det.»
Sherlock Holmes tömde sin kaffekopp och vände sedan sin uppmärksamhet åt äggen och den bräckta skinkan. Slutligen reste han sig, tände sin pipa och slog sig ner i sin länstol.
»Jag skall först tala om för er, vad jag gjorde; sedan ska' ni få höra, hur jag kom på den tanken att handla så, som jag gjort», sade han. »När ni rest tog jag mig en uppfriskande promenad genom en av de vackraste delarna av Surrey till en liten by, som heter Ripley; där drack jag mitt te, fyllde min resflaska med konjak och stoppade ett par smörgåsar i fickan. I Ripley stannade jag tills ganska sent på eftermiddagen, styrde så mina steg mot Woking och befann mig strax efter solnedgången på stora landsvägen utanför Briarbrae.
»Där väntade jag tills allt var lugnt och stilla — jag tror inte, att vägen någonsin är starkt trafikerad — och klättrade så över staketet in i trädgården.»
»Men nog stod väl grinden öppen?» utbrast Phelps.
»Ja visst; men min smak är olik alla andras — jag föredrog staketet. Jag valde det ställe, där tre höga granar växa tätt bredvid varandra, och i skydd av dem kom jag över, utan att någon i huset blivit mig varse. Jag hukade mig ner bland buskarna på motsatta sidan och kröp på alla fyra från den ena till den andra — se bara, hur mina byxor se ut! — tills jag uppnått den grupp av rhododendron, som står mitt emot fönstret i ert f. d. sjukrum. Där slog jag mig helt beskedligt ned och väntade.
»Rullgardinerna i ert rum voro ej nerfällda och jag kunde se, att miss Harrison satt vid bordet och läste. Klockan var en kvart över tio, när jag såg henne lägga igen boken, bomma till fönsterluckorna och lämna rummet. Jag hörde henne stänga dörren och var övertygad om, att hon även riglat den utifrån och tagit nyckeln med sig.»
