Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Riglat den?» utbrast Phelps.

»Ja, jag hade bett miss Harrison rigla dörren på yttersidan och taga nyckeln med sig, när hon begav sig till sitt eget rum. Hon utförde till punkt och pricka de förhållningsorder jag givit henne; utan hennes medverkan skulle ni säkerligen ej nu ha det dyrbara dokumentet i er ficka. Hon lämnade således, som jag redan sagt, rummet; ljusen släcktes i hela huset, och jag satt hopkrupen bland rhododendronbuskarna och väntade.

»Det var en vacker, varm natt, men vakan föreföll icke dess mindre lång och tröttsam. Man erfar naturligtvis samma slags spänning, som en jägare känner, där han vid randen av den strida strömmen ligger och lurar på det ädla villebrådet. Men tiden gick likväl långsamt — ytterst långsamt — ungefär med samma snigelgång, som när du och jag, Watson, vakade i den lilla tysta kammaren, där vi voro sysselsatta med att lösa det problem, du givit namnet 'Det spräckliga bandet'. Kyrkklockan i Woking slog varje kvart, men mer än en gång trodde jag, att den hade stannat. Slutligen — klockan var då ungefär två på morgonen — hörde jag plötsligt ljudet av en rigel, som drogs ifrån, och av en nyckel, som försiktigt vreds omkring i låset. Ett ögonblick senare öppnades dörren till köksingången och mr Joseph Harrison visade sig, belyst av det klara månskenet.»

»Joseph!» utropade Phelps.

»Han var barhuvad, men hade ett slags svart mantel eller kappa kastad över axeln, så att han ögonblickligen skulle kunna skyla sitt ansikte, om han så funne av nöden. Han smög sig på tå fram i skuggan av huset, och när han uppnått fönstret, stack han ett långt knivblad in i fönsterspringan och lyfte av krokarna, varefter han öppnade fönstret, trängde kniven in genom en springa i luckorna, vred bommen åt sidan och slog upp luckorna på vid gavel.

»Från mitt gömställe kunde jag överskåda hela rummet och bevaka hans minsta rörelse. Han tände de bägge ljusen, som stodo på kaminfrisen, och började sedan vika upp golvmattan i det hörn, som är närmast dörren. När detta väl var gjort, tog han lös en fyrkantig brädlapp, en sådan, som vanligen lägges över de ställen, där gasrör äro hopfogade. Det lilla trästycket tjänade i själva verket till att betäcka den T-formade fog, som sammanbinder gasledningen mellan köket och övre våningen. Ur den lilla fördjupningen framtog han en pappersrulle, lade brädstumpen på sitt ställe igen, vek mattan tillrätta och — föll rakt i armarna på mig, där jag stod tätt invid fönstret.

»Han är egentligen svårare att handskas med, än jag trodde, den här master Joseph. Med kniven i högsta hugg rusade han på mig; två gånger måste jag slå ikull honom, innan jag lyckades få bukt med honom. Ett duktigt sår i ena handen hade han tillfogat mig, och mordlystnaden gnistrade ur det enda öga, han kunde begagna, när jag slutat med honom. Emellertid fick jag karlen att ta reson och ge mig dokumentet. Sedan jag väl fått det i mina händer, släppte jag honom lös, men telegraferade utförligt till Forbes i morgse. Om han är kvick i vändningarna kan han måhända fånga fågeln. Men i händelse han, som högst troligt är, finner boet tom, så är det desto bättre för regeringen. Jag inbillar mig, att lord Holdhurst i första och mr Percy Phelps i andra rummet helst skulle se, att saken ej droges inför domstol.»

»Store Gud!» utbrast vår klient utom sig av häpnad.

»Är det verkligen möjligt, att det stulna dokumentet under dessa nio ångestfulla veckor var gömt i mitt sjukrum?»