Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ordentlig och stilen lika jämn, som om biljetten blivit skriven vid hans arbetsbord. Brevet lydde så:

»Min käre Watson!

»Jag skriver dessa rader, under det mr Moriarty godhetsfullt väntar på mig; vi skola nämligen sedan sluta diskussionen om de frågor, som nu en längre tid avhandlats oss emellan. Han har nyss beskrivit för mig de metoder, genom vilka han lyckats undkomma Londonpolisens efterspaningar och skaffa sig underrättelser om våra förehavanden. Jag gläder mig åt utsikten till att kunna befria samhället från vidare resultat av hans arbete, och det fastän jag fruktar, att min handling kommer att orsaka mina vänner och dig isynnerhet, min käre Watson, oro och sorg. Jag har emellertid redan förklarat för dig, att min levnadsbana nått sin kulmen och att ingen annan avslutning på densamma skulle kunnat vara mig kärare än denna.

»Om jag får vara fullt uppriktig mot dig, så vill jag bekänna, att jag från första stund trodde brevet från Meiringen vara en mystifikation och lät dig gå, emedan jag förutsåg, att saken på ett eller annat sätt nu skulle taga slut.

»Säg till inspektör Patterson, att de papper, som behövas för att få hela ligan fälld, ligga i ett blått kuvert och med påskriften 'Moriarty' i skrivbordsfacket 'M'. Innan jag lämnade England gjorde jag alla nödiga bestämmelser angående min kvarlåtenskap och deponerade dokumenten hos min bror Mycroft. Glöm inte att på det hjärtligaste hälsa din hustru från mig.

Din gamle tillgivne vän
Sherlock Holmes


Ett par ord äro tillräckliga för vad som återstår att berätta. Den av sakkunniga personer ledda undersökningen gav vid handen, att en häftig strid utkämpats mellan de bägge motståndarna och slutat så, som ju på ett sådant ställe var att vänta: fast omslutna av varandras armar hade de tillsammans störtat ner i bråddjupet. Varje försök att finna deras lik visade sig fruktlöst; på ravinens botten, under glittrande vågsvall och yrande skum vila sida vid sida de jordiska lämningarna av sin tids farligaste missdådare och den man, som varit laglydnadens ivrigaste förkämpe.

Den schweiziske budbäraren blev aldrig funnen; tvivelsutan var han en av Moriartys talrika agenter. Vad alla de andra brottslingarna angå, har allmänheten troligen ännu i friskt minne, hur fullkomligt det bevismateriel, Holmes samlat, räckte till för deras fällande och hur tungt den dödes hand tryckte dem. Under rättegången fick man tyvärr ej veta mycket om deras fruktade chef, och om jag nu sett mig tvingad att ge en klar och koncis framställning av dennes levnadslopp, ligger skulden därtill hos hans okloka försvarare, de där försökt rentvå hans minne genom anfall på den man, vilken för mig alltid skall framstå som den ädlaste och visaste människa jag någonsin lärt känna.

SLUT.