Den ligger på er säng, och ni skulle göra oss stort nöje, om ni ville ta den på er.'
»Klädningen, som låg i min sängkammare, var av en egendomlig blå färg. Den var av präktigt tyg, men bar spår av att ha varit begagnad; den passade som om den varit sydd åt mig. Både mr och mrs Rucastle uttryckte sin förtjusning över resultatet i ordalag, som föreföllo mig väl överdrivna. De togo mig sedan med sig ner i salongen, ett stort rum, som sträcker sig längs husets hela framsida och har tre stora fönster, vilka räcka ända ner till golvet. I mittfönstret stod en stol med ryggen vänd mot dagern. Jag blev ombedd att slå mig ner just på den stolen, och så började mr Rucastle gå fram och tillbaka på golvet, allt under det han berättade mig en mängd av de löjligaste historier, jag någonsin hört. Ni kan ej tro, hur komisk han såg ut — jag skrattade tills jag nästan grät. Mrs Rucastle, som tycktes sakna allt sinne för humor, satt hela tiden med händerna sammanknäppta i knät och ett sorgset, ängsligt uttryck på sitt ansikte. Efter en timme eller så, sade mr Rucastle helt plötsligt, att det var tid börja dagens arbete — jag kunde kläda om mig och gå till lille Edward i barnkammaren.
»Två dagar senare upprepades samma scen under precis likadana omständigheter; jag klädde på mig den blå klädningen, placerades vid fönstret, skrattade hjärtligt åt de lustiga historier, av vilka min principal tycktes äga ett outtömligt förråd, och vilka han på ett alldeles oefterhärmligt sätt berättade. Sedan gav han mig en roman, vände min stol så, att min skugga ej skulle falla på boken, och bad mig läsa högt för honom. Jag gjorde som han bad, och läste ungefär tio minuter; plötsligt avbröt han mig mitt i en mening, befallde mig sluta och gå och kläda om mig.
»Ni kan lätt tänka er, mr Holmes, att jag blev mycket nyfiken och gärna ville veta meningen med dessa synnerliga tillställningar. Jag märkte, att man alltid var ytterst noga med att vända mitt ansikte från fönstret; följaktligen fick jag en brinnande önskan att få reda på vad som försiggick bakom min rygg. Först tycktes detta omöjligt, men jag fann snart på råd. Min handspegel hade blivit sönderslagen, och jag fick en ljus idé: jag gömde en liten bit spegelglas i min näsduk. När jag nästa gång satt vid fönstret och skrattade, förde jag näsduken upp till mina ögon och lyckades genom en skicklig manöver se allt, som fanns bakom mig. Jag medger att jag blev snopen — där fanns ingenting.
»Så tycktes det åtminstone först — ett andra ögonkast visade mig, att på Southampton-Road stod en liten skäggig, gråklädd herre, som ihärdigt betraktade mig. Det är ju stora landsvägen, som stryker förbi, och den är vanligen full av folk. Men den herre, om vilken jag talar, stod alldeles stilla, stödd mot vårt trädgårdsstaket, och såg upp på mig. Jag lät min näsduk sjunka ner i knät och kastade en blick på mrs Rucastle — hon fixerade mig skarpt, och fast hon ingenting sade, är jag övertygad om, att hon gissat min manöver med spegeln. Hon reste sig genast från sin plats.
»'Jephro', sade hon, 'därnere på landsvägen står en oförskämd karl och stirrar på miss Hunter.'
»'Känner ni honom, miss Hunter?' frågade mr Rucastle.
»'Nej — jag har inga bekanta i den här trakten.'
»'Se bara — se — så näsvist han bär sig åt! Vänd er om, och ge honom tecken att gå sin väg!'
»'Vore det inte bäst att ej alls bry sig om honom?'
»'Nej — då kommer han kanske att ströva omkring här länge. Vänd er om och visa av honom!'
