Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag gjorde som jag blev tillsagd, och ögonblicket därefter rullade mrs Rucastle ner persiennerna. Detta skedde för en vecka sedan, och det var sista gången jag satt vid fönstret, hade på mig den blå klädningen och såg mannen stå på landsvägen.»

»Var snäll och fortsätt», sade Holmes; »er berättelse lovar att bli mycket intressant.»

»Troligen finner ni den ganska osammanhängande — jag är rädd, att de olika händelser, jag talar om, inte ha mycket med varandra att göra. Samma dag jag kom, tog mr Rucastle mig med sig till ett invid kökstrappan uppfört litet uthus. När vi nalkades detsamma, hörde jag det häftiga rasslandet av en järnkedja och ett stort djurs tunga, klumpiga rörelser.

»'Titta in här!' sade mr Rucastle och visade mig en smal öppning mellan ett par bräder. 'Är han inte vacker?' »Jag kastade en blick in genom den lilla springan och uppfångade en skymt av ett par gnistrande ögon och en i mörkret knappt skönjbar kropp.

»'Bliv inte förskräckt', sade mr Rucastle, leende åt min synbara ängslan; 'det är bara Carlo, min bulldogg. Jag säger 'min', men i själva verket kan ingen annan än Toller, stalldrängen, ta bukt på honom. Han får mat bara en gång om dagen — och inte särdeles mycket då heller — därför är han alltid utsvulten och rasande. Toller släpper honom lös om kvällarna, och Gud nåde den syndare, som han hugger käftarna i! Gå för all del inte under någon förevändning ut om natten — det kunde gälla ert liv!'

»Att varningen ej var skämt, kom jag underfund med ett par dar därefter, då jag vid tvåtiden tittade ut genom mitt fönster. Månen sken klart och strödde sitt allt försilvrande ljus över den framför mig liggande gårdsplanen. Jag stod försänkt i beundran över det härliga natursceneriet, då jag märkte, att någonting rörde sig i skuggan av en grupp stora blodbokar — det kom närmare och jag såg vad det var: en jättestor hund, brungul till färgen, med hängande käkar och svart nos; långsamt och ovigt gick han tvärsöver planen och försvann i skuggan på motsatta sidan. Den förfärlige, tyste skiltvakten ingav mig mer förskräckelse än någon inbrottstjuv kunde ha gjort.

»Och nu skall jag berätta er det egendomligaste av allt. Jag hade, som ni vet, klippt av mitt hår och hade lagt de tunga hårmassorna i bottnen på min koffert. En kväll, sedan pojken gått till sängs, roade jag mig med att undersöka möblerna i mitt rum och att ordna mina egna små tillhörigheter. Bland andra möbler fanns också en gammal byrå, vars två översta lådor voro tomma och öppna; den tredje var låst. Jag hade lagt mitt linne i de två första lådorna, och som jag ännu hade en hel del saker att packa upp, blev jag en smula förtretad över, att ej kunna begagna den tredje. Så kom den tanken för mig, att den kanske endast av rent misstag blivit stängd, och jag tog fram min nyckelknippa. Den första nyckel, jag satte i låset, passade utmärkt, och jag drog ut lådan. Denna innehöll endast en sak, men jag är fullt säker på, att ni ej kan gissa, vad det var. Det var min hårfläta!

»Jag tog fram den och såg noga på den — den var av samma egendomliga färgskiftning och samma tjocklek. Men så insåg jag, att det omöjligt kunde vara mitt hår. Hur skulle mitt hår ha kunnat komma in i den låsta lådan? Med darrande händer öppnade jag min koffert, tömde den på dess innehåll och fann på bottnen min egen fläta. Jag lade de två guldskimrande bruna hårmassorna bredvid varandra — de voro alldeles lika. Var det ej högst märkvärdigt? Hur jag än funderade, kunde jag ej förstå, vad det betydde.