Jag lade den främmande flätan tillbaka i lådan och sade ingenting om saken till Rucastles; de skulle troligen ej tycka om, att jag öppnat en låda, som jag funnit låst.
»Av naturen har jag mycket gott lokalsinne, mr Holmes, och jag lärde mig snart känna husets inredning. En av flygelbyggnaderna tycktes stå obebodd. En dörr, belägen mitt emot de av Toller och hans hustru begagnade rummen, ledde in i flygeln, men var alltid låst och riglad. En gång mötte jag likväl händelsevis mr Rucastle, kommande ut från denna dörr med en stor nyckelknippa i handen och med ett uttryck i sitt ansikte, som gjorde honom till en helt annan man än den godmodige gamle herre, jag var van att se. Hans kinder voro mörkröda, hans panna rynkad, och ådrorna vid tinningarna svällde av vrede. Han stängde häftigt igen dörren och störtade förbi mig utan en blick eller ett ord.
»Detta beteende uppväckte min nyfikenhet; när jag en stund därefter gick ut att promenera med min elev, strövade jag fram till den sida av huset, varifrån jag kunde se den omnämnda flygelns fönster. Det fanns fyra dylika i rad; tre voro mycket smutsiga, det fjärde hade fönsterluckorna för. Rummen voro tydligen obebodda. Under det jag promenerade fram och åter, kom mr Rucastle ut till mig, munter och gladlynt som vanligt.
»'Å, snälla fröken', sade han, 'anse mig inte för ohövlig, därför att jag nyss gick förbi er utan ett ord — jag hade så mycket att tänka på — huvudet fullt av affärer.'
»Jag försäkrade honom, att jag ej alls kände mig sårad eller förolämpad. Så tillade jag: 'ni tycks ha en hel liten våning — gästrum kanske — däruppe, varest luckorna sitta för.'
»Han såg förvånad och, som det tycktes mig, ej särdeles belåten ut.
»'Jag är mycket road av att fotografera — det är tidvis en riktig vurm hos mig', svarade han. 'Jag har ställt i ordning ett mörkrum åt mig där. Men ni har då ögonen med er, min kära miss Hunter! Vem skulle väl trott det? Vem skulle väl ha trott det?' Han talade i skämtsam ton, men i hans ögon låg intet skämt — den blick, han kastade på mig, var misstänksam och förargad.
»Men, ser ni, mr Holmes, i samma stund jag fick veta, att i de där rummen fanns något, som jag ej borde se, överfölls jag av ett brinnande begär att ta reda på, vad det var. Det var ej endast nyfikenhet, fast jag nog äger min beskärda del av den varan — det var snarare en känsla av plikt, en känsla av, att jag möjligen kunde uträtta en god gärning genom att finna ut, vad som doldes bakom de smutsiga rutorna. Man talar om 'kvinnans instinkt' — det var kanske denna instinkt — eller ingivelse — som kom mig att erfara en dylik känsla. Vad nu orsaken än må ha varit, fanns den där, och jag såg mig om efter ett tillfälle att komma in genom den riglade dörren.
»Det var ej förrän i går jag fann en utväg att få in önskan uppfylld. Ni bör veta, mr Holmes, att både Toller och hans hustru ha något att göra i de där rummen; en gång har jag sett honom komma därifrån släpande på en stor svart linnepåse. Just i dagarna har han ofta varit drucken, och när jag gick fram till dörren, såg jag att nyckeln satt i låset. Han hade tvivelsutan glömt taga ur den. Mr och mrs Rucastle voro nere i salongen, och pojken var hos dem, så att jag var fri. Jag vred sakta om nyckeln, öppnade dörren och steg in.
»Framför mig sträckte sig en liten korridor; den
