Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


var varken tapetserad eller mattbelagd och gjorde i bortersta ändan en skarp krök. När jag svängt om hörnet, såg jag tre dörrar i rad; den första och den tredje stodo öppna och förde in i var sitt tomma, dammiga, otrevliga rum. I det ena av dessa funnos två fönster, i det andra endast ett, alla så smutsiga, att dagern knappt kunde intränga genom dem. Den mellersta dörren var låst, och tvärsöver densamma hade man fastgjort en massiv järnstång; den var i ena ändan fastsatt i väggen medels tjocka rep, i den andra var den försedd med ett stort hänglås. Dörren var låst, och någon nyckel sågs ej till. Denna barrikaderade dörr ledde utan tvivel in i rummet med de tillstängda luckorna, och likväl kunde jag genom en liten spricka tätt invid golvet se, att det ej var mörkt. Tydligen släpptes dager in genom ett fönster på taket. Under det jag stod i korridoren och funderade på, vilken dyster hemlighet, som doldes bakom den tillbommade dörren, hörde jag plötsligt ljud av steg inuti rummet och såg en skugga skymta fram och åter förbi den lilla springan invid golvet. Jag greps av en obeskrivlig, namnlös fasa, mr Holmes. Mitt mod och min kallblodighet lämnade mig i sticket; besinningslöst vände jag om och flydde — jag sprang liksom jagad av någon obeveklig fiende — jag tyckte mig känna hans fasta tag i min fladdrande klädningskjol. Jag rusade längs korridoren, ut genom dörren och rakt i famnen på mr Rucastle, som stod utanför.

»'Jaså', sade han leende, 'det var således ni. Ja, jag trodde det också, när jag såg, att dörren stod öppen.'

»'Å — jag är så rädd!' sade jag flämtande.

»'Snälla miss — snälla miss Hunter!' — ni kan inte tro hur vänligt och smekande hans tonfall var — 'vad är det, som skrämt er så?'

»Hans röst var en smula för mild och inställsam, den sköt över målet. Jag var på min vakt.

»'Jag var dum nog att gå in i den tomma flygeln', sade jag. 'Men det var så hemskt, mörkt och ensligt därinne — jag blev riktigt spökrädd. Det är så förskräckligt tyst och stilla överallt där!'

»'Ingenting annat än det?' sade han och betraktade mig forskande.

»'Vad skulle det väl ha kunnat vara?' frågade jag.

»'Varför tror ni, att jag håller den där dörren låst?'

»'Det vet jag verkligen inte.'

»'Det är för att hindra folk, som inte har där att göra, att gå in. Förstår ni?'

»Han smålog alltjämt åt mig på det mest älskvärda sätt.

»'Om jag hade vetat — —»'

»'Ja — nu vet ni det. Och om ni någonsin sätter er fot över den tröskeln igen' — här förvandlades småleendet till ett grin av raseri, och han betraktade mig med ett rent av sataniskt uttryck på sitt ansikte — 'så kastar jag ut er till min bulldogg'.

»Jag blev så skrämd, att jag inte minns vad jag gjorde. Antagligen rusade jag ifrån honom in i mitt rum. När jag hunnit sansa mig något, fann jag mig liggande på min säng, darrande i alla lemmar. Då kom jag att tänka på er, mr Holmes — jag kunde inte stanna på det stället längre — jag måste be någon råda och hjälpa mig. Jag var rädd för själva huset, dess ägare och ägarinna, tjänarna, barnet — de väckte allesammans min fasa och avsky. Om bara ni ville komma, skulle allt bli bra. Jag kunde ju i all hemlighet ha lämnat min plats, men min nyfikenhet var nästan lika stark som min rädsla. Mitt beslut var snart fattat. Jag satte på mig hatt och kappa, gick ner till poststationen, som ligger ungefär en halv mil från