Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


herrgården, och kände mig vid hemkomsten mycket lättare till sinnes. När jag nalkades dörren, blev jag förskräckligt rädd vid tanken på, att hunden möjligen kunde vara lös, men kom strax ihåg, att Toller samma kväll druckit sig alldeles redlös, och jag visste att han var den ende, som kunde reda sig med det vilda djuret och vågade lossa hans länk. Sedan jag kommit in, låg jag halva natten vaken, så glad var jag vid tanken på att snart få råka er. Jag hade ingen svårighet att få tillstånd att resa in till Winchester i morse, men måste lova att vara hemma igen klockan tre. Mr och mrs Rucastle skola resa bort och stanna hos sina vänner hela kvällen, och då måste jag vara hos pojken. Nu har jag talat om alla mina äventyr för er, mr Holmes, och skulle bli er mycket tacksam, om ni ville säga mig, vad det allt betyder och vad ni anser jag bör göra.»

Holmes och jag hade med spänt intresse lyssnat till denna besynnerliga historia. Min vän steg nu upp, gick ett par slag fram och tillbaka på golvet med händerna i fickorna och med ett uttryck av djupaste allvar på sitt ansikte.

»Är Toller fortfarande drucken?» frågade han slutligen.

»Ja. Jag hörde hans hustru säga mrs Rucastle, att hon ej visste, vad hon skulle ta sig till med honom.»

»Det var bra. Och mr och mrs Rucastle resa bort i eftermiddag?»

»Ja.»

»Finnes där på stället en källare med starkt lås?»

»Ja, vinkällaren.»

»Jag tycker, att ni i den här affären uppfört er på ett ovanligt duktigt, förståndigt sätt, miss Hunter. Tror ni er kunna göra en sak till? Jag skulle inte fråga er, om jag ej ansåg er vara ett alldeles enastående präktigt fruntimmer.»

»Jag skall försöka. Vad vill ni jag skall göra?»

»Vi skola infinna oss på herrgården vid sjutiden i afton, min vän och jag. Mr och mrs Rucastle ha vid den tiden säkert lämnat hemmet, och Toller är nog fortfarande redlös. Det finns ingen mer än mrs Toller, som kan göra alarm. Om ni i något ärende kunde skicka henne ner i vinkällaren och låsa igen dörren efter henne, skulle det betydligt underlätta vår lilla husvisitation.»

»Det skall nog gå.»

»Utmärkt! Vi skola då göra en noggrann undersökning. Det finns naturligtvis ej mer än en antaglig förklaring. Meningen är, att ni skall spela rollen av en annan person, och denna person sitter inspärrad i det där mörka rummet. Det är ju tydligt. Och vad fången angår, så är det troligtvis dottern, miss Alice Rucastle, som sades ha rest till Amerika. Utan tvivel engagerade man er, emedan ni liknade henne i längd och figur och hade samma färg på håret som hon. Hennes hår hade blivit avklippt, antagligen under någon nyss genomgången sjukdom, och följaktligen måste ni också offra edra präktiga flätor. Av en egendomlig tillfällighet fick ni se hennes avklippta hår. Mannen på landsvägen var naturligtvis en vän till henne — kanske till och med hennes fästman — och ni var förmodligen mycket lik henne, i synnerhet när ni hade hennes klädning på er. Av ert skratt och av er avskedsrörelse till honom kände han sig övertygad om, att hans fästmö var fullkomligt lycklig och ej vidare brydde sig om den uppmärksamhet, han visade henne. Hunden släpps om nätterna lös för att hindra den unge mannen att då meddela sig med henne. Så långt är ju allt klart. Det allvarsammaste och svåraste i saken är barnets besynnerliga lynne.»