Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vad i all världen har det med den här historien att göra?» utbrast jag.

»Min käre Watson, du som läkare har ju ofta tillfälle att genom studiet av föräldrarnas vanor och böjelser vinna insikt i ett barns karaktär. Inser du inte, att omvända förhållandet är lika kraftigt gällande? Jag har ofta kunnat pejla djupet av föräldrars karaktär genom att studera deras barn. Det barn, varom här är fråga, älskar grymheten för dess egen skull, och antingen han ärft sina anlag av sin småleende fader — något, som jag misstänker — eller av sin moder, så bådar det ont för den stackars unga flickan, som är i deras våld.»

»Jag är säker på att ni har rätt, mr Holmes», utbrast vår klient. »Jag påminner mig nu tusen små omständigheter, som övertyga mig om, att ni slagit huvudet på spiken. O, låt oss genast skynda till den stackars flickans bistånd!»

»Vi måste gå ytterst försiktigt till väga — vi ha en ovanligt slug och listig motståndare. Innan klockan sju kunna vi ingenting företaga oss. Vid den tiden skola vi infinna oss hos er, och det skall då nog inte dröja länge, innan vi löst gåtan.»

Vi höllo ord — klockan slog sju just som vi kommo fram till det lilla lantstället. Vårt åkdon hade vi ställt in i ett litet i närheten beläget värdshus. Miss Hunter mottog oss med synbar glädje.

»Har ni lyckats uträtta vad jag bad er om?» frågade Holmes.

I detsamma hörde vi från jordvåningen ett häftigt men dovt ljud.

»Det är mrs Toller nere i källaren», svarade miss Hunter. »Hennes man ligger och sover på köksgolvet. Här har jag hans nycklar, alldeles lika dem, som begagnas av mr Rucastle.»

»Ni har varit riktigt duktig!» utropade Holmes entusiastiskt. »Visa oss nu vägen, så skola vi snart få den här affären avslutad.»

Vi gingo uppför trappan, öppnade dörren, följde den smala korridoren och stodo snart framför den barrikad, miss Hunter beskrivit. Holmes skar av repen och flyttade undan järnstången. Sedan prövade han i låset åtskilliga nycklar, men utan framgång. Inifrån hördes intet ljud, och Holmes ansikte blev allt dystrare dystrare.

»Jag hoppas, att vi ej kommit för sent», sade han. »Det är kanske bäst, miss Hunter, att vi gå in ensamma, doktor Watson och jag. Seså, Watson, sätt ryggen emot — vi skola väl kunna skaffa oss väg, antar jag.»

Dörren var gammal och gav genast vika för våra förenade krafter. Vi rusade in i rummet — det var tomt! Där fanns inga andra möbler än en liten tältsäng, ett bord och en klädkorg full med linne. Takfönstret stod öppet — fången hade flytt!

»'Här har ett skurkstreck blivit begånget», sade Holmes. »Den gemena boven har gissat miss Hunters avsikt och har fört bort sitt offer.»

»Men hur?»

»Genom fönstret i taket. Vi skola snart ta reda på, hur han burit sig åt.» Han svängde sig ut på taket. »Jaha — ja visst!» utbrast han — »här står en stege upprest mot väggen. Så gick det till.»

»Men det är omöjligt», invände miss Hunter. »Stegen fanns där inte, när Rucastles reste bort.»

»Då har han kommit tillbaka och tagit henne med sig. Jag har ju sagt er, att han är både farlig och slug. Och om jag ej mycket misstar mig, är det hans steg vi höra nere i trappan. Det är nog bäst, Watson, att du har din pistol i beredskap.»