Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Han hade knappt slutat tala, förrän på tröskeln visade sig en fetlagd, storväxt man med en tjock käpp i handen. Miss Hunter skrek till och drog sig hastigt tillbaka, men Sherlock Holmes gick ögonblickligen emot honom.

»Din usling!» sade han, »var är din dotter?»

Den korpulente herrn såg sig omkring och fick slutligen syn på det öppna takfönstret.

»Den frågan kan ni bäst själv besvara», skrek han, »edra tjuvar! Spioner och tjuvar! Men jag har fått tag på er — det har jag — i mitt våld är ni — ni ska' nog få er beskärda del.»

Han vände sig om och ilade trappan utföre så fort han förmådde.

»Han ämnar släppa lös hunden!» utbrast miss Hunter.

»Jag har min revolver», sade jag.

»Det är bäst att stänga förstugudörren», sade Holmes, och vi begåvo oss skyndsamt ner i undre våningen. Knappt hade vi uppnått hallen, förrän vi hörde ett ursinnigt hundskall och så ett förtvivlans utrop, åtföljt av ett hemskt rivande och slitande ljud, ohyggligt att lyssna till. En gammal man med eldrött, uppsvällt ansikte och darrande ben kom stapplande ut genom en sidodörr.

»Gud sig förbarme!» utbrast han: »någon har släppt lös hunden! Och han har inte fått mat på två dar. Fort, skynda — eljes är det för sent!»

Holmes och jag störtade ut, åtföljda av Toller. Ute på gårdsplanen stod det stora utsvultna djuret med tänderna begravna i Rucastles hals; den olycklige mannen arbetade förgäves på att komma lös. Jag sprang fram och sköt ihjäl besten, som ej ens i fallet släppte sitt tag i sitt offers strupe. Med stor möda lyckades vi få dem åtskillda och buro mr Rucastle, ännu vid liv, men förskräckligt illa tilltygad, in i huset. Vi lade honom på salongssoffan, och sedan vi skickat den nu alldeles nyktre Toller att hämta hans hustru, gjorde jag allt vad jag kunde för att lindra hans plågor. Vi stodo alla kring hans läger, då en lång, mager kvinna inträdde i rummet.

»Mrs Toller!» utbrast miss Hunter.

»Ja. Mr Rucastle släppte ut mig, innan han gick opp till er. Å, miss Hunter, det var skada, att ni inte sade mig, vad ni ämnade göra — jag kunde ha sagt er, att ni bara förspillde er tid och edra krafter.»

»Hur?» sade Holmes, och kastade en forskande blick på mrs Toller. »Ni tycks veta mer om den här saken än någon annan.»

»Ja, sir, det gör jag, och jag skall gärna berätta för er, allt vad jag vet.»

»Sitt ner och gör det i lugn och ro; det finnes flera punkter, om vilka jag ännu svävar i ovisshet.»

»Jag skall snart göra allt klart för er», sade mrs Toller, »och jag skulle ha gjort det genast, om jag inte blivit instängd i källaren. Om den här historien skall dragas inför rätta, så kom ihåg, att jag stod på er sida, liksom jag hela tiden stått på miss Alices.

»Hon var aldrig lycklig i hemmet, miss Alice, alltifrån den stund hennes far gifte om sig. Hon blev alltid åsidosatt och hade aldrig ett ord att säga; men riktigt svårt för henne blev det inte, förrän hon hos en god vän gjort bekantskap med mr Fowler. Av vad jag har kunnat förstå, har miss Alice en ganska stor förmögenhet efter sin mor, men hon var så tålig och undergiven, att hon aldrig gjorde sina anspråk gällande, utan lät mr Rucastle göra med pengarna, vad han behagade. Han visste, att hon inte skulle bråka; men när det blev fråga om giftermål, insåg han, att den äkta mannen skulle fordra sin hustrus lagliga rätt,