»Jag vet ej mer än vad The Telegraph och The Chronicle haft att förtälja.»
»Affären i fråga är en av dem, där ens tankeförmåga borde riktas mer på granskandet av detaljerna än på upptäckandet av nya bevis. Den sorgliga tilldragelsen är så ovanlig och har så mycket att betyda för många, att man har nog och övernog av alla slag gissningar, antaganden och hypoteser. Svårigheten består i att frigöra grundstommen av fakta — absoluta, obestridliga fakta — från teoretikernas och tidningsreferenternas utsmyckningar. Sedan man sålunda lyckats få fast mark under fötterna, är det ens plikt att efterse, till vilka slutsatser man kan komma, och i ljuset framdraga de synpunkter, som utgöra hemlighetens kärna. I tisdags kväll fick jag telegram från både överste Ross, hästens ägare, och inspektör Gregory, som har saken om hand; såväl den ene som den andre önskade min medverkan.»
»Tisdag kväll!» utbrast jag. »Och nu ha vi torsdag morgon. Varför begav du dig inte åstad redan i går?»
»Emedan jag begått ett misstag, min käre vän och det är något, som händer mig oftare, än man skulle kunna tro, i fall man bedömer mig endast efter vad man känner till om mig genom dina berättelser. Saken är den, att jag ansåg det omöjligt, att den i sitt slag märkvärdigaste, i hela England bäst kände hästen länge skulle kunna hållas dold, i synnerhet i en så sparsamt befolkad trakt som Norra Dartmoor. Timme efter timme i går väntade jag få höra, att han blivit funnen och att den, som stulit honom, även var John Strakers mördare. När emellertid ännu en morgon randades och jag fann, att — med undantag av unge Fitzroy Simpsons arrestering — ingenting blivit gjort, ansåg jag det vara tid börja röra på sig. Men jag tror likväl, att gårdagen ej varit förspilld.»
»Du har alltså bildat dig en teori?»
»Jag har åtminstone fått tag på de till saken hörande väsentligaste fakta. Jag skall räkna upp dem för dig; ingenting reder ut ens tankar så bra, som framläggandet av dem för en annan person, och jag kan knappt hoppas på din medverkan, om jag inte visar dig, hur saken står, och framlägger för dig de fakta, vilka vi måste ta till utgångspunkt.»
Jag satte mig bekvämt tillrätta i mitt hörn och blossade med välbehag på min cigarr, under det Holmes lutande sig fram mot mig, gav mig en hastig skisss av de händelser, som voro orsak till vår resa.
»Silver Blaze», sade han, »härstammar från Isonomy och åtnjuter lika stor ryktbarhet som sin berömde stamfader. Han är nu på femte året och har i tur och ordning hemfört alla de stora kapplöpningsprisen åt sin lycklige ägare, överste Ross. Ända till den stund, då katastrofen inträffade, ansågs han som självskriven vinnare även av Westonpriset; man höll tre mot ett på honom. Han har alltid varit en av kapplöpningspublikens gunstlingar, och som han hittills uppfyllt alla förväntningar, har man till och med, även när chancerna varit små, hållit enorma summor på honom. Det är därför naturligt, att det existerar många, som helst såge, att Silver Blaze ej funnes på platsen, när flaggan sänkes nästa tisdag.
»Detta faktum förbisågs ej heller vid King's Pyland, där överstens träningsstallar äro belägna. Alla försiktighetsmått till favoritens skydd hade iakttagits. Tränaren John Straker är en f. d. jockey, som innan han blev för tung, ständigt ridit för överste Ross. Han har varit i överstens tjänst fem år som jockey och sju år som tränare och alltid visat sig vara en duktig, hederlig karl. Under sig hade han tre stallpojkar; stallet är ej stort — översten håller ej
