»Och ni är fast besluten att göra detta, i trots av er hustrus försäkran, att ni ej bör söka leta ut hemligheten?»
»Ja — det är mitt fasta beslut.»
»Nå ja — jag tror, att ni har rätt. Allting är bättre än ovisshet. Det är kanske bäst att gå dit genast. Vi begå en lagstridig handling, det vet ni så väl som jag, men det finns tillfällen, då man sätter sig över den saken.»
Kvällen var mörk, och ett fint regn började falla, då vi lämnade stora landsvägen och veko in på en smal byväg med höga häckar på sidorna.
Mr Munro ilade otåligt före, och vi stapplade efter honom, så fort vi kunde.
»Där borta ligger mitt hem», sade han och pekade på ett ljussken bland träden, »och här ha vi det hus, om vilket det är fråga.»
Vi kommo till en svängning av vägen och sågo framför oss den byggnad, han menade. En klar ljusstrimma, som föll ut över den mörka gårdsplanen, visade att ytterdörren ej var riktigt stängd, och ett fönster i övre våningen var upplyst. När vi sågo dit varseblevo vi att en mörk figur rörde sig inne i rummet.
»Där är den där otäcka varelsen!» utropade Grant Munro.
»Följ nu bara med mig, så ska' vi snart ta reda på alltsammans!»
Vi närmade oss dörren. Plötsligt gled en kvinnogestalt fram ur skuggan och blev stående mitt i det klara ljusskenet. Jag kunde ej se hennes ansikte, men anade vem hon var, då hon bönfallande sträckte sina händer mot oss.
»För Guds skull, Jack, gör det inte!» utropade hon. »Jag hade en förkänsla av, att du skulle komma hit i kväll. Tänk på vad jag bett dig om! Lita på mig — du skall aldrig få orsak att ångra det!»
»Jag har alltför länge haft förtroende för dig, Effie!» sade hennes man strängt. »Släpp mig fram! Låt mig komma förbi ! Mina vänner och jag ämna i grund och botten reda ut den här historien.»
Han sköt henne åt sidan, och vi följde tätt efter honom. När han slog upp dörren, störtade en äldre kvinna fram och ställde sig i hans väg, men han trängde sig förbi henne, och ögonblicket därefter sprungo vi alla uppför trappan. Grant Munro öppnade dörren till det rum, varifrån ljussken syntes, och vi trädde in tillsammans.
Det var ett hemtrevligt, väl möblerat rum; två ljus brunno på bordet, två på kaminhyllan. I ena hörnet satt en liten flicka lutad över en bok. Hennes ansikte var vänt ifrån oss, men vi kunde se, att hon var klädd i en röd klädning och bar långa vita handskar. När hon vände sig mot oss, uppgav jag ett rop av överraskning och fasa. Hennes ansikte var av en sällsam vaxgul färg, och dragen voro fullkomligt uttryckslösa. Men inom mindre än en minut fick saken sin förklaring. Med ett lätt skratt förde Holmes sina händer bakom barnets huvud, en mask föll av, och framför oss stod en liten kolsvart negress, vars vita tänder blixtrade och blänkte, när hon vid åsynen av vår ohöljda förvåning brast ut i ett klingande skratt, så friskt och smittosamt, att jag ej kunde avhålla mig från att instämma däri. Men Grant Munro stod som rotad i marken och förde med en konvulsivisk rörelse handen till sin strupe, som om något hotade att kväva honom.
»Store Gud!» utbrast han slutligen. »Vad betyder detta?»
»Det skall jag säga dig», svarade hans hustru, som med lugn, stolt hållning i detsamma inträdde. »Mot min önskan har du tvingat mig att ge dig del av min hemlighet — nu måste vi båda söka göra det bästa av
