Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vad som skett. Min man dog i Atalanta — mitt barn förblev vid liv.»

»Ditt barn?!»

Hon visade honom en stor silvermedaljong.

»Du har aldrig sett, vad som finns i denna?»

»Nej — jag har alltid trott, att den ej kunde öppnas.»

Hon tryckte på en hemlig fjäder, och framsidan på medaljongen sprang upp. Inuti fanns bilden av en ovanligt vacker, intelligent man, vars anletsdrag dock buro omisskänneliga spår av hans afrikanska härkomst.

»Detta är John Hebron från Atalanta», sade mrs Munro, »och en ädlare man har jorden aldrig burit. Jag avskar all förbindelse med min släkt och min ras för att gifta mig med honom; så länge han levde ångrade jag ej ett ögonblick mitt beslut. Vår sorg var, att vårt enda barn kom att likna sin fars stamförvanter och ej sin mors — men så händer det ofta i dylika äktenskap, och liten Lucy är mycket mörkare än sin far. Men ljus eller mörk är hon min egen lilla flicka, sin mammas älskling.»

Barnet sprang vid dessa ord fram och smög sig ömt intill sin mor.

»Jag lämnade henne kvar i Amerika endast därför, att hon ej var särdeles stark till hälsan; luftombytet hade kunnat skada henne. En gammal trogen tjänarinna, som i många år varit i min familj, tog henne i sin vård. Dittills hade det ej ens i drömmen fallit mig in att ej vilja erkänna barnet som mitt. Men så gjorde jag din bekantskap, Jack; jag lärde älska dig, och då vågade jag ej tala med dig om min lilla dotter. Gud förlåte mig, men jag var rädd att förlora dig! Jag trodde mig ha att välja mellan er, och i min svaghet vände jag mig från mitt eget barn. I tre år har jag hållit hennes tillvaro hemlig för dig, men jag har ofta haft underrättelser från hennes sköterska och visste, att flickan var frisk och hade det bra. Så överväldigades jag nyligen av en oemotståndlig önskan att få se den lilla. Jag försökte övervinna detta begär, men lyckades ej. Fastän jag insåg risken, beslöt jag att låta henne komma hit, om så bara på ett par veckor. Jag skickade sköterskan hundra pund och gav henne anvisning på det lilla lantstället, där de kunde slå sig ner och således vistas i mitt grannskap utan att synas ha minsta gemenskap med mig. Jag drev mina försiktighetsmått så långt, att jag befallde sköterskan hålla barnet inomhus hela dagen och på något sätt skydda dess händer och ansikte, så att man även om någon händelsevis skulle få se flickan i fönstret, ej skulle börja prata och undra, hur det kom sig, att det fanns ett negerbarn på trakten. Om jag varit mindre försiktig hade det varit vida bättre, men jag var utom mig av ängslan för, att du skulle lära känna sanningen.

»Det var du själv, som berättade mig, att vi fått nya grannar. Jag borde ha väntat med mitt besök tills morgonen, men jag kunde ej sova, så upprörd var jag, utan steg upp och gick ut, väl vetande, hur svårt det i allmänhet är att väcka dig. Men du vaknade och fick se mig — och så började mina besvärligheter och bekymmer. Dagen därpå hade du kunnat tvinga mig att uppenbara hemligheten för dig, men du avstod ädelmodigt därifrån. Ett par dar senare, när du rusade in i huset, lyckades emellertid sköterskan och barnet endast med knapp nöd undkomma genom köksdörren. Nu vet du allt, och nu frågar jag dig: 'vad skall det bli av mitt barn och mig själv?'»

Hon knäppte ihop händerna och väntade ångestfullt på svar.

En lång stund stod Grant Munro alldeles tyst och