Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


orörlig, men det svar, han slutligen avgav, är mig kärt att minnas. Han lyfte upp den lilla flickan på sin arm, kysste henne, sträckte handen mot sin hustru och gick långsamt mot dörren.

»Vi kunna i större lugn och ro avhandla den frågan hemma hos oss», sade han. »Jag är ej någon ovanligt god människa, Effie, men jag tror, att jag är bättre, än du ansett mig vara.»

Holmes och jag följde dem till avtagsvägen. När vi hunnit dit, drog min vän mig sakta i armen.

»Jag tror», sade han, »att vi kunna vara till mer nytta i London än i Norbury.»

Han yttrade ej ett enda ord till om saken, förrän när han sent på kvällen tände sitt ljus för att gå in i sin sängkammare.

»Watson», sade han då, »om du någonsin skulle tycka, att jag är litet för självbelåten och säker på min sak, eller om jag visar benägenhet att ej ge så mycken uppmärksamhet åt en 'affär', som den förtjänar, så var snäll och viska ordet 'Norbury' till mig, och jag skall bli dig stor tack skyldig.»


DUBBELGÅNGAREN

Kort tid efter mitt giftermål hade jag som praktiserande läkare slagit mig ner i trakten av Paddington. Gamle mr Farquhar, min företrädare på platsen, hade en gång i tiden haft mycket god praktik, men hans tilltagande ålder och den nervsjukdom, av vilken han led, hade kommit den att betydligt minskas. Allmänheten hyllar, helt naturligt, den åsikten, att den, som vill kurera andra, själv måste vara frisk, och ser med misstro på den läkare, vars kunskaper ej räcka till att råda bot för hans egna krämpor. Allteftersom hans hälsa försämrades, avtog således den gamla doktorns praktik, och när jag övertog denna, hade inkomsterna från tolv hundra pund om året gått ner till endast tre hundra. Jag litade emellertid på min ungdom och energi och var viss om, att praktiken inom få år skulle vara lika blomstrande som förr. De första tre månaderna efter det jag blivit min egen hade jag mycket att ordna och ställa med och såg ej ofta till min vän Sherlock Holmes. Det fattades mig tid att gå till Baker Street, och vanligen kunde endast viktiga, med hans yrke förbundna angelägenheter locka honom utomhus. En morgon i juni, just som jag efter frukosten satt och ögnade igenom The British Medical Journal, blev jag därför på det högsta förvånad över att efter en häftig ringning på