Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


klockan få höra min gamle väns höga, litet gälla röst.

»Å, min käre Watson», sade han, i det han steg in i rummet, »jag är verkligen riktigt glad över att äntligen råka dig. Jag hoppas, att mrs Watson är fullkomligt återställd efter de något väl häftiga sinnesrörelser, som stodo i samband med vårt äventyr: De fyras tecken

»Tack, vi må mycket bra bägge två», svarade jag och skakade hjärtligt hand med honom.

»Jag hoppas ock», fortfor han, i det han slog sig ner i min gungstol, »att omsorgerna om dina patienter ej helt och hållet förtagit ditt intresse för våra små äventyr?»

»Tvärtom», svarade jag. »Senast i går kväll såg jag igenom mina gamla anteckningar och klassificerade en del av våra resultat.»

»Jag hoppas, att du ej anser samlingen fullfärdig?»

»Ingalunda — jag begär inte bättre än att få vara med om ett par 'äventyr' till.»

»I dag, till exempel?»

»Ja, varför inte, om du så vill.»

»Och så långt härifrån som Birmingham?»

»Gärna, om det så skall vara.»

»Och din praktik.»

»Jag hjälper min granne, när så behövs, och han är alltid redo att stå till tjänst igen.»

»Det var ju förträffligt!» sade Holmes, lutade sig tillbaka i stolen och granskade mig med halvslutna ögon länge och uppmärksamt. »Jag ser emellertid, att du på sista tiden inte varit riktigt kry. Sommarförkylningar äro också alltid ledsamma och svåra att bli av med.»

»Jag måste hålla mig inne tre hela dar förra veckan. Men jag trodde, att alla spår av den lilla influensaattacken hade försvunnit.»

»Det ha de ock — du ser ovanligt frisk och duktig ut.»

»Hur hade du då fått reda på, att jag varit förkyld?»

»Min käre Watson, du känner till mina metoder.»

»Du kunde alltså sluta dig till det?»

»Ja, naturligtvis.»

»Och av vad?»

»Av dina skor.»

Jag kastade en blick på mina nya blanklädersskor.

»Hur i all världen — — —?» började jag, men Holmes besvarade min fråga, innan jag hunnit avsluta den.

»Dina skor äro nya», sade han. »Du har på sin höjd begagnat dem ett par veckor. Sulorna, som du just i detta ögonblick vänder mot mig, äro en smula svedda. Jag trodde först, att de blivit våta och sedan under torkningen råkat komma för nära elden. Men under hålfoten sitter en liten rund papperslapp, försedd med handelsmannens hieroglyfer; fuktigheten skulle naturligtvis ha kommit den lilla etiketten att falla av. Alltså antog jag, att du suttit med fötterna sträckta mot brasan, och det är något en man sällan gör, till och med under en så regnig juni som denna, så framt han är vid full vigör.»

Lik alla andra Holmes' slutledningar tycktes även denna vara enkelheten själv, sedan den väl fått sin förklaring. Holmes läste mina tankar, och hans leende hade en liten anstrykning av bitterhet.

»Jag tror, att jag förringar mitt eget värde, när jag förklarar saker och ting», sade han. »Resultat utan synbar orsak verka vida mer imponerande. Du kommer således med till Birmingham?»