Rummen voro alltid fulla av kemikalier och reliker efter utagerade brottmål, vilka alla hyste stor benägenhet att uppenbara sig på de mest oväntade och minst önskvärda ställen — i smörasken till exempel. Hans papper utgjorde likväl min största förtvivlan. Han hade en oövervinnelig fasa för att ur världen förpassa manuskript och dokument, i synnerhet om dessa stodo i något samband med hans »små affärer» och »äventyr», och likväl var det ej mer än högst en gång vartannat år han kunde förmå sig att samla ihop och ordna dem. Som jag antagligen redan förut i dessa litet lösryckta memoarer sagt, följdes de utbrott av lidelsefull energi, med vilken han utförde de märkvärdiga bedrifter, som äro förbundna med hans namn, av ett tillstånd av slö dådlöshet; han kunde då i lång tid ligga på sin soffa i sällskap med sin fiol och sina böcker och ej flytta sig längre än från sin viloplats till matbordet. Sålunda hopades papperen månad efter månad, tills varje hörn av rummet var fyllt med staplar av manuskript och brev, de där på inga villkor fingo brännas och som ingen utom deras ägare kunde ordna och lägga undan.
En vinterkväll, då vi sutto tillsammans framför brasan, vågade jag ge honom en vink om att, enär han ju slutat klistra upp tidningsurklipp i de därtill bestämda böckerna, han gärna kunde använda de nästa två timmarna till att göra vårt rum litet snyggare och hemtrevligare. Han kunde ej förneka det rättvisa i min begäran och begav sig med sorgmodig uppsyn in i sin sängkammare, varifrån han snart återvände, släpande på en stor blecklåda. Denna placerade han mitt på golvet, satte sig på en pall bredvid densamma och slog upp locket. Jag kunde se, att lådan var till hälften fylld av stora pappersbuntar, var och en ombunden med rött segelgarn.
»Här har du 'historier' så det förslår, Watson», sade han och såg skälmskt på mig. »Jag tror nog, att om du visste, vad som finns i den här lådan, så skulle du hellre be mig ta några 'luntor' därifrån än lägga nya dit.»
»Jaså — där förvarar du således berättelserna om dina forna bedrifter», sade jag. »Hur ofta har jag inte önskat, att jag hade litet reda på dem!»
»Riktigt, min gosse lille — dessa mina gärningar blevo emellertid utförda på en tid, då jag ännu ej fått en biograf, som sätter sin ära uti att höja mig till skyarna.»
På ett ömt, nästan smekande sätt tog han upp bunt efter bunt av de gamla papperen.
»Alla ha inte fått ett lyckligt slut, Watson», återtog han, »men bland dem finns mer än ett intressant litet problem. Här har du historien om Tarleton-morden, om rättegången mot Vamberry, vinhandlaren, om äventyret med den gamla ryska kvinnan, om den märkvärdiga händelsen med aluminiumkryckan såväl som en fullständig redogörelse för 'affären' med Ricoletti — karlen med klumpfoten — och hans avskyvärda hustru. Och här — ja, här har du någonting riktigt utsökt!»
Han dök med armen rakt ner till lådans botten och tog upp en liten träask med skjutlock, en sådan, som användes till förvaring av barnleksaker. Ur densamma plockade han fram en bit, skrynkligt papper, en gammal mässingsnyckel, en träplugg, vid vilken ett segelgarnsnystan var fastsatt och tre små rostiga, runda metallskivor.
»Vad säger du om det här?» frågade han, leende åt min förvånade uppsyn.
»Det är en kuriös samling.»
»Ja, visst, ja — högst kuriös, men du skall finna, att den därmed förknippade historien är än kuriösare.»
