Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»De här relikerna ha alltså en historia?»

»Ja, och vad mer är — de äro historiska.»

»Vad menar du med det?»

Sherlock Holmes tog upp det ena av de omtalta föremålen efter det andra och lade dem på bordet. Så slog han sig ner i sin länstol och såg med ett uttryck av tillfredsställelse på de underliga »relikerna».

»Detta är allt vad jag har kvar som minne av episoden med Den musgraveska Ritualen

Jag hade mer än en gång hört honom tala om nämnda händelse, men hade aldrig lyckats få reda på detaljerna däri.

»Det skulle vara rysligt roligt», sade jag, »om du ville berätta det där 'äventyret' för mig.»

»Och låta allt det här skräpet ligga?» utbrast han med väl spelad förvåning. »Ditt ordningssinne tycks ej vara mycket att skryta med, min käre Watson. Men jag skulle i alla fall gärna se, att du införlivade den här historien med dina 'Anteckningar'. Den innehåller nämligen vissa detaljer, som göra den fullkomligt enastående, detaljer, vilka hittills, mig veterligt, aldrig förekommit vare sig i vårt eget lands eller i utlandets brottmålsannaler. Din skildring av mina anspråkslösa 'bedrifter' skulle i sanning vara ofullständig, om däri saknades berättelsen om denna högst ovanliga, egendomliga tilldragelse.»

»Du kommer kanske ihåg, att det var 'affären' med Gloria Scott och min konversation med den olycklige man, vars öde är dig bekant, som först vände min håg åt det yrke, jag ägnar min begåvning och mina krafter. Vi kommo ej i beröring med varandra, du och jag, förrän mitt namn redan var känt i vida kretsar och jag allmänt ansågs — både av publiken och den officiella polismakten — som 'högsta instansen' i svåra och tvivelaktiga 'fall'. Till och med i början av vår bekantskap, vid tiden för den affär, som du förevigat under titeln En studie i rött, hade jag redan skapat mig en ansenlig, om ock ej särdeles inbringande prakik. Du kan därför näppeligen föreställa dig de svårigheter, jag hade att bekämpa, och hur länge jag påste vänta, innan jag rönte framgång på min bana.

»När jag först slog mig ner i London, hade jag ett par små rum på Montagu Street, ej långt från British Museum. Här satt jag och väntade, utfyllande mina allt för många lediga stunder med studiet av de vetenskapens grenar, dem jag ansåg mest skola gagna mig. och annan gång fick jag ett 'mål' att utreda, vanligen på rekommendation av någon gammal studentkamrat. Under mina sista år vid universitetet hade det nämligen talats ganska mycket om både mig själv och mina metoder. Det tredje av dessa 'mål' var det som rörde Den Musgraveska Ritualen. Till följd av de egendomliga omständigheter, som därmed voro förknippade, och de stora intressen, som stodo på spel, väckte saken ett oerhört uppseende, och jag har densamma att tacka för första steget framåt mot den ställning jag nu intar.

»Reginald Musgrave och jag hade varit studentkamrater, och hade stiftat en ytlig bekantskap med varandra. Han åtnjöt ingen popularitet bland studenterna, fast det alltid tycktes mig, som vore vad man behagade kalla 'stolthet' och 'högfärd' i själva verket ett bemödande att överskyla en ytterlig blyghet. Han hade ett ovanligt fint, aristokratiskt utseende, var lång och mager, med lätt böjd näsa och stora mörka ögon: hans sätt var lugnt och artigt. I själva verket härstammade han från en av de äldsta familjerna i riket, fast han tillhörde en yngre släktlinje, som någon gång i 16:de århundradet skilt sig från de i norra grevskapen bosatta Musgraverna och slagit sig ner i västra