Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sussex, där deras gamla herresäte Hurlstone gäller för att vara den äldsta av människor bebodda byggnad i den delen av landet. Själv hade han i viss mån tagit intryck av sitt hem; jag kunde aldrig betrakta hans bleka, fint skurna drag och hans ädla hållning utan att i tankarna sammanställa honom med höga portaler, låga fönster med små blyinfattade rutor och dylika vördnadsvärda attribut till ett gammalt feodalt slott. Emellanåt hade vi långa samtal med varandra, och jag kommer ihåg, att han mer än en gång uttryckte livligt intresse för mina metoder att observera och dra slutledningar.

»Under hela fyra år hade jag ej sett till honom, då han en vacker dag steg in i mitt rum på Montagu Street. Han var sig alldeles lik, var klädd efter sista modet — han hade alltid haft anlag att bli en »sprätt» — och hade bibehållit samma lugna, artiga sätt, som alltid utmärkt honom.

»'Vad har du haft för dig, sedan vi sist råkades, Musgrave?' frågade jag, efter att hjärtligt ha skakat hand med honom.

»'Du har troligen hört, att min far är död', svarade han. 'Han dog för ungefär två år sedan. Då tillträdde jag egendomen, som jag själv sköter; när jag så säger dig, att jag i Parlamentet representerar min valkrets, inser du säkerligen, att jag har sysselsättning nog. Men jag har trott mig förstå, Holmes, att du drar praktisk nytta av den begåvning, som brukade i så hög grad förvåna oss.'

»'Ja', sade jag, 'jag har tagit mig för att leva på mitt geni.'

»'Det gläder mig innerligt — jag är nämligen i stort behov av din hjälp. Hemma på Hurlstone har det på sista tiden gått underligt till, och polisen har ej lyckats sprida minsta ljus i saken. Historien är högst besynnerlig och oförklarlig.'

»Du kan ju föreställa dig, Watson, hur ivrigt jag lyssnade till hans ord; äntligen tycktes det tillfälle, efter vilket jag alla dessa månader av tvungen overksamhet längtat, erbjuda sig. Min fasta tro hade alltid varit, att jag skulle kunna vinna framgång, där andra misslyckats; nu fanns utsikt till att få pröva mina krafter.

»'Åh — låt mig genast få reda på detaljerna!' utbrast jag.

»Reginald Musgrave slog sig ner mitt emot mig och tände den cigarett, jag bjöd honom.

»'Jag anser mig böra säga', sade han, 'att jag, fastän ogift, är nödsakad hålla en hel mängd tjänare på Hurlstone; huset är stort, och där finns mycket att se om. Jag har även fasaneri, och under jakttiden har jag ofta främmande, då det vore obehagligt att ej ha uppassning tillräckligt. Inalles finnes på gården åtta tjänstflickor, kokerska, hovmästare, två betjänter och en betjäntpojke. Trädgården och stallet ha naturligtvis sitt eget folk.

»'Den, som varit längst i vår tjänst, är Brunton, hovmästaren. Han var en ung skollärare utan plats, när min far först tog sig an honom, men han var duktig och energisk och blev snart alldeles oumbärlig i huset. Han har präktig figur och ser bra ut; han har varit hos oss i tjugu år, men kan ej vara mer än en fyrtio års karl. Egendomligt är att han, med sitt ståtliga utseende och sin ovanliga begåvning — han talar flera språk och spelar nästan vilket instrument som helst — så länge nöjt sig med en underordnad ställning; men jag antar, att han trivts gott och ej kommit sig för att söka en annan plats. Hovmästaren på