»'Jag skulle gärna vilje se, var den där almen stått.'
»Vi hade kört fram till dörren, men min klient tog mig genast med sig till den plats på gräsplanen, där den gamla almen haft sin plats. Det var halvvägs mellan eken och byggnaden. Min undersökning tycktes ha tagit ännu ett steg framåt.
»'Jag antar, att det är omöjligt få veta, hur hög almen var?' frågade jag.
»'Det skall jag genast säga dig; den var sextiofyra fot.'
»'Hur vet du det?' frågade jag ej så litet förvånad.
»'När min informator gav mig en uppgift i trigonometri tog den alltid form av höjdmätning. Som pojke har jag beräknat vartenda träd och varenda byggnad på hela godset.'
»Detta var en oväntad lyckträff; den ena hållpunkten efter andra erbjöd sig för mig.
»'Säg mig', sade jag, 'har din hovmästare någonsin gjort dig en dylik fråga?'
»Reginald Musgrave såg förvånad på mig.
»'Ja, nu, när du påminner mig om saken, så kommer jag verkligen ihåg, att han för ett par månader sedan frågade efter mig, hur högt det gamla trädet varit; han hade disputerat om det med stalldrängen, sade han.'
»Detta var ju ypperliga nyheter, Watson; det bevisade, att jag slagit in på rätt väg. Jag tittade upp efter solen; den stod högt på himlen, och jag räknade ut, att den inom mindre än en timme skulle befinna sig mitt över den gamla ekens högsta grenar. Ett av de i ritualen omnämnda villkoren skulle då vara uppfyllt. Och almens skugga måste betyda den bortersta ändan av skuggan, eljes skulle man ha valt stammen som vägvisare. Således måste jag skaffa mig reda på hur långt bort skuggan sträckte sig, när solen stod mitt över eken.»
»Det måtte ha varit hart när omöjligt, Holmes; trädet var ju nedhugget.
»Ja, men ser du, jag tänkte som så, att om Brunton kunnat finna ut det, så borde jag ock kunna göra det. Jag gick in med Musgrave i hans arbetsrum, täljde mig den pinne, du ser ligga framför dig, och fastband vid densamma det här långa snöret, försett med en knut för var meter. Sedan tog jag ett sex fot långt metspö, och begav mig tillsammans med min klient till det ställe, där almen hade stått. Solen lyste just rakt ner på ekens topp. Jag stack spöets ena ända ner i jorden, såg noga efter, åt vilket håll skuggan föll, och mätte upp henne. Hon var nio fot lång.
»Sedan var ju uträkningen en riktig barnlek. Om ett spö, sex fot långt, kastar en skugga, som mäter nio fot, måste ett träd av sextiofyra fots höjd kasta en nittiosex fot lång skugga. Jag mätte upp denna längd, som förde mig nästan intill husets vägg, och stack en pinne ner i marken. Du kan ju tänka dig min belåtenhet, Watson, när jag ungefär två tum från det av mig sålunda utmärkta stället fann en liten fördjupning i marken. Jag kände på mig, att Brunton varit här före mig, och att jag fortfarande gick i hans spår.
»Från det utpekade stället började jag så 'stega', sedan jag först med min kompass gjort mig fullt säker om väderstrecken. Tio steg med var fot förde mig framåt parallellt med husväggen; platsen, där jag stannat, markerade jag med en pinne. Så tog jag med största noggrannhet fem steg mot öster och två mot söder. Jag befann mig då vid själva tröskeln på den gamla dörren. Ett steg mot väster betydde nu, att jag skulle ta ett steg in i den stenlagda korridoren och att där fanns det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde.
»Jag har aldrig, varken förr eller senare, känt mig så gäckad i mina förväntningar, Watson. Ett
