ögonblick trodde jag, att det i mina beräkningar fanns ett fundamentalt misstag. Den nedgående solen kastade sina lysande strålar på korridorens golv, och jag kunde se, att de gamla nötta stenar, av vilka det bestod, voro fast förenade och ej på många, många år rubbats ur sitt läge. Här hade Brunton ej varit i arbete. Jag slog och stampade i golvet, men ljudet var överallt detsamma, och jag kunde ej upptäcka minsta spår av någon rämna eller spricka. Men lyckligtvis tog Musgrave, som börjat inse meningen med detta tillvägagående och var lika ivrig och intresserad som jag, fram manuskriptet för att kollationera mina beräkningar.
»'Och under', utbrast han; 'du har glömt, att här står: och under'.
»Jag hade föreställt mig, att det betydde, att vi skulle gräva, men nu insåg jag naturligtvis mitt misstag.
»'Det finnes således en källare härinunder?' sade jag ivrigt.
»'Ja visst — en, som är lika gammal som själva huset. Där är nedgången — dörren därborta!'
»Vi gingo nedför en hög stentrappa; min vän strök eld på en tändsticka och tände en stor gammal lykta, som stod i ett hörn. Vi kunde genast märka, att vi äntligen kommit till det rätta stället, och även, att vi ej voro de enda, som lyckats finna det.»
»Det gamla källarvalvet hade i lång tid använts till vedbod, men de stora vedträd, som tydligen legat kastade huller om buller på golvet, hade blivit uppstaplade så, att ett ganska vidsträckt tomrum bildats i mitten. På detta sätt kom till synes en stor, tung stenplatta, försedd med en rostig järnring, vid vilken en vanlig, svart- och vitrutig ytterhalsduk var fastbunden.
»'För tusan!' utropade min klient. 'Det är Bruntons halsduk. Jag har hundratals gånger sett den på honom — jag kan svära på, att det är hans. Vad har den igen gjort härnere?'
»På min begäran tillkallades ett par av länsmannens medhjälpare, och så försökte jag lyfta stenen genom att draga i halsduken. Jag kunde endast helt obetydligt rubba den tunga stenen, och först sedan en av karlarna kommit mig till hjälp, lyckades jag föra den åt sidan. Ett stort, svart hål gapade emot oss; vi lutade oss alla över kanten, under det Musgrave, knäböjande vid ena sidan, höll lyktan nersänkt i öppningen.
»Ungefär sju fot under oss sågo vi ett litet fyrkantigt rum. Vid ena väggen stod en järnbeslagen trälåda; locket, i vars lås den här egendomligt formade, gammalmodiga nyckeln var fastsatt, stod öppet. Lådan var betäckt med ett tjockt lager av damm; fukt och askar hade förstört trävirket. En hel mängd små etallskivor — tydligen gamla mynt — sådana, som du ser här, lågo spridda på bottnen av lådan, som för övrigt var tom.
»I det ögonblicket hade vi emellertid ingen tanke för den gamla lådan — våra blickar voro som fastnaglade vid den syn, som tedde sig för oss. Det var gestalten av en svartklädd man, som djupt nedhukad satt bredvid lådan, med pannan lutad mot dess kant och armarna utsträckta så att de liksom famnade densamma. Den i hög grad obekväma ställningen hade drivit blodet upp i ansiktet, och ingen skulle ha kunnat känna igen de förvridna, blåsvarta, uppsvällda dragen; men figuren, håret och kläderna sade min klient, att mannen var hans försvunne hovmästare. Denne hade varit död flere dar, men på kroppen funnos varken sår eller blånader, som kunde utvisa, hur han mött sitt förskräckliga slut. När liket blivit uppburet ur källaren, stodo vi ännu alltjämt framför ett andra problem, nästan lika omöjligt att lösa som det första.
