»Jag måste erkänna, Watson, att jag kände mig ganska besviken och missmodig — min undersökning hade ej lett till det väntade resultatet. Jag hade trott mig kunna lösa gåtan, så snart jag funnit det ställe, på vilket orden i 'ritualen' häntydde; men fastän detta lyckats mig, var jag lika okunnig som förut om vad det var, som familjen Musgrave med iakttagande av så stora försiktighetsmått gömt och bevarat. Sant var att jag spritt ljus över Bruntons öde; nu gällde det att förvissa sig om, hur han drabbats av detta öde och vilken del den försvunna flickan hade däri. Jag slog mig ner i ett hörn på en gammal vinkagge och började med största noggrannhet genomgå saken ända in i dess minsta detaljer.
»Du känner min metod i dylika fall, Watson: jag sätter mig själv i den beträffande personens ställe, och sedan jag först 'mätt upp' hans intelligens, söker jag fundera ut, hur jag under samma omständigheter skulle ha handlat. I detta fall förenklades saken betydligt därigenom, att Brunton ägt en alldeles ovanlig intelligens och man således ej behövde ta hänsyn till 'personlig jämkning', som astronomerna kalla det. Han visste, att något föremål av högt värde blivit gömt; han hade letat sig fram till förvaringsplatsen; han hade funnit, att stenen, som täckte denna, var för tung att lyfta för en ensam människa. Vad gjorde han väl då? Hjälp utifrån kunde han ej — även om han vågat förtro sig åt någon — skaffa sig utan att låsa upp en mängd dörrar och sålunda utsätta sig för risk att bli upptäckt. Det vore bättre — i fall det läte sig göra — att ha en medhjälpare inom hus. Men till vem skulle han vända sig? Den här flickan hade älskat honom. En man har alltid svårt att tro, att han förlorat en kvinnas kärlek, även om han behandlat henne aldrig så illa. Han visade sig därför åter uppmärksam mot henne för att vinna hennes bevågenhet, varefter han invigde henne i sina planer. Tillsammans hade de nattetid begivit sig ner i källaren, och deras förenade krafter hade varit tillräckliga för att lyfta stenen. Så långt hade jag kunnat följa deras handlingar lika visst och säkert, som om jag med egna ögon sett dem.»
Men det måtte ha varit ett tungt göra för två, av vilka en var en kvinna, att lyfta stenen; en stor, stark poliskonstapel och jag själv hade måst uppbjuda alla våra krafter för att kunna göra det. Fanns det intet hjälpmedel, av vilket man kunde betjäna sig? Jo visst — och troligen gjorde de bägge medbrottslingarna precis detsamma som jag. Jag steg upp och undersökte noggrant alla de på golvet kringspridda vedträden. Nästan genast fann jag vad jag trott mig skola finna: ett omkring en meter långt trästycke hade vid ena ändan en fullt tydlig fördjupning, under det att flere andra voro flata på sidorna, som om de varit utsatta för ansenligt tryck. Alltefter som stenen halats upp, hade man tydligen stuckit vedträden in i springan, tills man slutligen, när öppningen blivit stor nog, hållit fast stenen genom att stötta den med ett trästycke; fördjupningen i detta berodde på, att stenens hela tyngd vilat på detsamma. Hittills hade jag fast mark under fötterna.
»Men hur skulle jag väl sedan bära mig åt för att konstruera ihop det nattliga dramat? Tydligen hade endast en av de bägge brottslingarna krupit ner i hålet, och det var Brunton, som gjort det; flickan hade stannat kvar i källaren. Så hade Brunton låst upp lådan, antagligen — enär de ej funnos kvar — räckt upp de föremål, han funnit, och så — ja, vad hade sedan hänt?
»Vilka slumrande hämndetankar hade plötsligt väckts till liv i den lidelsefulla, keltiska kvinnans själ, när
