Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hon såg den man, som bedragit henne — som gjort henne mera ont, än vi måhända anade — i sitt våld? Var det av ren tillfällighet, som det stöttande vedträdet fallit omkull och stenen stängt Brunton inne i den håla som blev hans grav? Var hon skyldig till annat brott än tystnad rörande hans öde? Eller hade en stöt av hennes hand slagit ner trästycket och kommit stenen att brakande glida ner i sina gamla fogar? Hur det nu må ha varit, så tyckte jag mig se kvinnan med den funna skatten i famn i vild fart rusa uppför trappan, jagad av de dova ropen om hjälp och det vansinniga, förtvivlade hamrandet mot stenplattan, som kvävde hennes trolöse älskare.

»Häri låg orsaken till hennes likbleka ansikte, förstörda nerver och hysteriska skratt. Men vad hade väl legat i lådan? Och vad hade hon gjort av de funna, föremålen? Dessa måste ju ha varit de gamla metallstyckena och glasbitarna, som min klient fiskat upp ur dammen. Hon hade genast kastat dem dit för att utplåna alla spår av sitt brott.

»I hela tjugu minuter hade jag suttit alldeles orörlig, försjunken i tankar; bredvid mig stod Musgrave, blek och tålmodig, med lyktan i hand. Emellanåt kastade han en blick ner i hålan.

»'De här mynten äro från Karl den förstes tid', sade han och visade mig ett av de små metallbitarna vi funnit i lådan. 'Du ser, att vi haft rätt i vårt bedömande av den tid, då 'ritualen' blivit avfattad.'

»'Vi kunna möjligen finna något annat från samma tid', utbrast jag, i det jag plötsligt fick en aning om betydelsen av de två första frågorna i 'ritualen'. 'Visa mig vad som fanns i den där påsen, du fiskade upp ur damme !'

»Vi begåvo oss till hans rum, och han bredde ut de funna föremålen framför mig. Jag insåg mer än väl att han ej fäste minsta vikt vid fyndet, ty metallen var nästan svart och stenarna glanslösa och dunkla. Jag gned emellertid en av dem emot min rockärm, och snart glödde och gnistrade den som en stjärna, där den låg i min hand. Metallarbetet hade form av en dubbel ring, men hade blivit vridet och böjt.

»'Du kommer väl ihåg', sade jag, 'att det kungliga partiet även efter kungens död höll stånd i England, och att Karls anhängare, som ju slutligen måste fly, antagligen grävt ner en hel mängd av de dyrbarheter, de ej kunde taga med sig; lika troligt är, att de, när freden en gång blivit återställd, ämnade komma tillbaka och hämta dem.'

»'En av mina förfäder, sir Ralph Musgrave, var en av de mest framstående 'kavaljererna'; han var Karl den andres högra hand och följde honom på hans irrfärder', sade min vän.

»'Å — såå!' svarade jag. 'Då ha vi också troligen fått fatt på den sista länken i vår kedja. Och jag får lyckönska dig till att kommit i besittning av en relik, vilken visserligen i och för sig har stort värde, men äger ännu större betydelse som historisk märkvärdighet.'

»'Vad kan det väl vara?' utbrast han med största förvåning.

»'Ingenting mer och ingenting mindre än engelska konungarnas gamla krona.'

»'Krona!'

»'Ja visst. Tänk på, vad som står i 'ritualen'» Hur lyder den nu igen? 'Vem har den tillhört?' 'Honom, som är borta.' Det var efter Karls avrättning. 'Vem skall ha den?' 'Han, som skall komma.' Det betyder Karl den andre — man hoppades ju alltid, att han en gång skulle bestiga sina fäders tron. Utan tvivel prydde detta nu så oformliga, illa tilltygade diadem fordom de kungliga Stuartarnas änne.'