— 33 —
XXVIII.
Fri svalka om vintern, om sommarn fritt ljus,
och husrum[1] om söndagen fritt i Guds hus,
det få våra stackars poeter;
och derför de likna kung Faraos kor —
de magra förstås — och bli tunna, som flor,
och bleka i syn, som servietter.
Att sväfva mot skyn är de armas natur:
på vindsrum derför de i högan lofts bur
bo, som på Jerusalems tinnar,
så torra i halsen, som öknens pilgrim,
de mäta ut meter och hugga af rim,
och hvässa dem sen, som skopinnar.
Som sparfvarne lefva de på Guds försyn,
de irra husvilla, som månan i skyn,
lättretliga, tankspridda, ömma;
ack! ej som den kommer, de taga Guds dag,
dem äro ej gudar, ej menskor i lag,
blott om idealer de drömma.
Likväl fru Fortuna dem stundom är huld,
då må de som perlor i fattning af guld,
- ↑ Icke bänkrum.
