— 36 —
när anden förflyger, går lidelsen med,
och ljuslågan slocknar, när veken bränt ned:
de äro två blad på en blomma.)
Den sköna förföres af sångens sirén;
nog ville hon fly, om hon kunde allén
bekämpa sin lidelses böner;
hon står der fastnaglad, still, som en staty,
och vill icke gifva sig, mägtar ej fly
Apollos och Musernas söner.
Hon ser ej, hon ryckes, hon vet ej hvarthän;
hon skälfver förvirrad på svigtande knän;
hon tvekar, hon darrar, hon faller:
två själar, som gjorde bekantskap helt nyss,
ljuft smälta ihop i en vällustig kyss
på läppar, som röda koraller.
Allt är så fullmoget, så saftigt och skärt,
eldblickarna mötas bängifvet och kärt,
tills hjerta upplöses i hjerta;
ack! finge de följas till helvetessjön,
blef Orcus för dem den förtrollande ön,
och döden en gudasäll smärta.
