— 57 —
Vi rumlade straxt före kampen med lust,
och spiknyktra ej, om ej blixtfulla just,
det bar öfver hålväg och dike;
med Lancken i spetsen, — det var en off'cer,
som verlden, jag svär det, har ingen nu mer,
och knappt mer än honom Guds rike.
Fransoserna jemnt han i hälarna var,
”le petit Svedois, le diable noir,”
han hette i Brunes bulletiner;
”enveten,” som bromsen, han gaf ingen fred,
hans gadd, den var giftig, och stack han, det sved,
som brännsår af glödande tänger.
Cartucherna lastade voro med bly,
och klingorna lyste, som månan i ny,
hvar karl stod allert vid steglädret;
trumpeterna smattrande blåste: ”till häst!”
och marche-marche ur messingen stöttes dernäst,
det gick så det pep uti vädret.
Af plymer det hviftade yppigt och hvitt,
standaren för luftdraget fladdrade fritt,
sporrkringlor, som synålar, stungo:
