— 63 —
Hu! vågen stormsuckar, en dödskyss hon får
af vinden, som sista gång lekt med hans hår:
på lik bjuda stjernor och måne.
”Han aftackar truppen; i sträckande traf
han rider, han tvärstadnar, kastar sig af;“
hon tänkte: ”Han skall snart befria
min kärlek från aningar.“ — Väl satt han af
långt förr, än vi andra, men gick till sin graf
i stället för till sin Maria.
Så älsklig en sötunge aldrig jag sett,
och ändå jag ströfvat, som fan, vidt och bredt
omkring på vår halfva jordkula;
det nobla var medfödt och klädde’na väl,
eld var det, var lif, det var sprittande själ,
och fullblod hvarendaste smula.
Om medjan jag gripa förmått med en hand;
hon hade en mun, som ett purpurrödt band,
och kinder, som snödropp om våren;
två ögon, som himlar, och lockar, som guld:
hans fästmö var ädel, var bildskön och huld,
och stolt, som en brud till kondoren.
