— 64 —
Och fastän hon alltid var vänlig och glad,
det låg något ärftligt, jag vet icke hvad,
i den majestätiska minen;
och några rent aristokratiska drag,
som icke man hittar på just hvarje dag,
höll packet på håll från blondinen.
I flygande fart kom en dammig hussar,
fast ej hennes Wolmar, hans Fritz det dock var,
och fuchsen sprang lös vid hans sida
på borggårdens qvader. — Sju dygn hans sqvadron
djupt sörjde sin hjelte; Fritz, fuchsen och hon
först slöto med lifvet att lida.
Hon ligger förstummad på knä vid hans bår,
hon gjuter ej suck eller fäller en tår;
på blånade läpparna spritter
ett vansinnigt leende, dallrar ett skratt,
ett hånande, hemskt, konvulsiviskt och flatt;
att gråta var smärtan för bitter.
Hon magrade af och vardt tunn som ett bref,
lik en skeletterad provinsros hon blef,
fastklistradt på knotor satt skinnet;
