— 65 —
och ådrorna växte så stora och blå,
armpiporna stucko, som vissnade strå,
fram ur det broderade linnet.
Ack! sorgen är kulan, och hjertat dess mål,
det blir genomborradt af grundskott och hål,
förgiftadt, långpinadt, besviket;
Som jernet af grafrost, det frätes af qval,
tills lifvet blir tomt, som en urmodig sal,
lik en grift, som väntar på liket.
Hon egde en herrgård, hon egde väl två:
bland böljande säd och ätthögar de stå,
som Babylons torn ned på ”slätten;“
de hviska om skatter, förtälja om strid,
påminna om Hannibal Sehesteds tid
och vittna om Ulfstandska ätten.
Och än öfver porten förvittradt man ser
ett vapen, Ulfstandarnes gamla banér;
två bilder man också kan skönja:
den ena en husfru, men reslig ändå;
den andre i rustning från topp och till tå,
en ädling med hjelmkam och brynja.
