Sida:Sjöfröken 1829.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

Med seger, ifrån blodigt lag;
Den glada hämplings ljufva slag
Skall söfva dig och mig, Mari!”

24.

Ej fortare går ljungens sved,
Balqvidder, på din torra hed, (12)
Då lågan, såsom blixten snar,
I dina djupa dälder far
Och, glödande de kala berg,
Åt svarta sjön ger purpurfärg:
Nej, den så fort ej sprider sig
Som Rodriks kallelse till krig. —
Snart folket väcks af larmsignal
Uti den lugna, mörka dal,
Längs utåt Balvaigs sanka lopp
Till sjön der strömmen rinner opp.
Se'n vände Norman söder ut,
Och alla grepo sköld och spjut
Som till den hedren ägde rätt
Att räkna sig till Alpines ätt;
Ifrån den oerfarne pilt
Hvars svaga pil blott kråkblod spillt,
Till gubben, som med skröplig hand
Det tunga svärdet på sig band.
Hvar by, hvar gård, med krigiskt rop,
Straxt sände ut sin lilla hop.
De samlades som bäckar små
I dalen, till en väldig å,