Förvånad öfver denna bragd,
Stod Rodrik stum, men ej försagd,
Och glad att finna Riddarn värd
En kamp mot hjeltearm och svärd.
Med handen han ett tecken gaf
Och hären sjönk, som i en graf;
Bland snår och klyftor hvarje man
På stället der han stod, försvann,
Och hvarje sköld föll ned så tung
Bland vide, ormbunksgräs och ljung;
Och jorden slukade på nytt
Det folk, hon ur sitt sköte spytt.
Nyss flögo mantlar och banér
I luftet ståtligt upp och ner,
Nu vindens anda sakta drog
Igenom liflös dal och skog.
Nyss återblänkte solens glans
Från slipadt svärd och hvässad lans,
Nu strålen utan studsning sken,
På skrofligt berg och mossig sten.
11.
Fitz James, förvånad, såg sig kring,
Och visste knappt hvad, af de ting
Med häpnad nyss han skåda fått,
Var verkligt, eller villa blott.
Än i hans öga tvifvel var
Då Rodrik på hans blick gaf svar:
“Räds ej! — Förlåt, du rädd ej är —
