Sida:Sjöfröken 1829.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

162

Försvara, Riddare, ditt namn!
Du nu ej trycks i qvinnofamn;
Och fast du vore hård som sten,
Går detta tag till merg och ben! —
De rycka, streta, båda två
De falla; — Rodrik ovanpå.
Hans hand i Riddarns strupe höll,
Hans tunga knä på bröstet föll:
Och för att få mer redig syn
Strök han från sina ögonbryn
Det blodade och tjocka hår
Och höjde se'n, till banesår,
Sin hvassa dolk. — Men hat och mod
Ersatte ej det tömda blod;
För sent han denna fördel fick
Och flydt var segrens ögonblick.
Ty fast han tappert armen sträckt
Var själen yr och blicken släckt;
Visst dolken rigtad var till mord,
Men stöttes ned i liflös jord.
Hans starka arm nu domnad låg;
Fitz James, som honom svimma såg,
Helt varm och flåsande steg opp,
Och oskadd, fast med bråkad kropp.

17.

Han tackade, med brutna ljud,
För oförmodad hejlp, sin Gud.
Se'n såg han på sin fiende,